Tänk om min vän, du är helt körd nu

KOLUMNISTER

Jag talar med en vän. Han har precis köpt sin första lägenhet. Dessvärre råkade det vara på Södermalm i Stockholm. Han och sambon hade sprungit på visningar hela hösten innan de slog till. Sextiosju kvadrat för drygt fyra miljoner.

Vi pratar med varandra över telefon, min vän och jag, orden snubblar över varandra när han berättar om de vitmålade golven och de bärande väggarna, värmen i badrumsgolvet.

Ska jag avbryta honom och nämna Robert Shiller?

En medelålders amerikan med gråhårig snedbena som på fotografier sällan ler med öppen mun, kanske för att dölja gluggen mellan framtänderna som syns när han ­börjar prata.

I kväll tar han emot Nobelpriset i ekonomi. Några dagar tidigare, ­under vistelsen i Stockholm, intervjuades Yale-professorn i statstelevisionen och målade där upp inget mindre än en svensk dystopi. I korthet gick den ut på att Sverige förmodligen står inför en bostadskatastrof. Priset på lägenheter kan inte femdubblas över femton år utan att det spricker.

Så blev det ramaskri? Panik på Stockholms gator? Delningsrekord på Facebook?

Ingenting.
Men det kunde väl knappast vara trovärdigheten det föll på. Shiller har förutspått ekonomiska krascher förr. Redan ett år innan bankirerna på Lehman Brothers klev ut på gatan med sina ägodelar i pappkartonger hade Shiller vinkat med svart flagg.

Ibland tänker jag att det är akrylamidens fel.

Larmet, som efteråt kom att kallas ”Galna chipssjukan”, bestod i en eventuellt förhöjd risk för cancer om man åt sextusen påsar chips inom loppet av tio minuter. Folkstormen som följde. Och livet som sedan ­började igen. Var det sista larmet vi brydde oss om?
Varningstecknen har inte direkt blivit färre sedan dess. Skolväsendets kollaps, e-numren, euron, tung­metallerna i barnens dockor. Inte nog med det: häromdagen skrev en tidning om hur man inte ska ladda telefonen över natten eftersom den riskerar att bränna ned hela huset. För att inte tala om klimathotet.

Den enda debattör som i offentligheten uttryckt tvekan kring Stockholms bostadsmarknad är Alex Schulman. Han skriver också återkommande om sin dödsångest. Det är logiskt eftersom det är med döden som med varsel om kommande katastrofer: vi gör vårt bästa för att förtränga. Vi låter oss hellre chockas. Annars blir tillvaron outhärdlig.

Av samma skäl brukar man se väggbonader med texten ”Carpe Diem” flimra förbi i bakgrunden när ”Lyxfällan” gör hembesök. Morgondagen får vänta.

Jag talar med min vän, han flyttar in till helgen. Han ­verkar glad.

Har då Shiller något råd till honom och alla andra svenskar som just köpt en bostad?

– Spring.

Fikapropaganda!

Kesella i lussebullarna ­visade sig i veckan vara en blåsning. Tidskriften Fokus avslöjade i senaste numret hur en lobbyorganisation ­lurat folk att kvarg gör bullarna bättre. För övrigt är inte det enda gången Svensk Mjölk påverkat våra fika­vanor. Lattens plötsliga ­genombrott var också det en djävulsk plan iscensatt av ovan nämnda organisation, kallat ”Beigeprojektet”.

Falafelblogg!

I matlobbyisternas och ­dietkrämarnas tidevarv är behovet av matgranskare större än någonsin. På den här tidningen har Karin ­Ahlborg hållit fanan högt. I höstas kom första numret av mattidningen Hunger. Och nu i helgen startade Sydsvenskan sin fenomenala Falafelblogg - på jakt efter Malmös bästa kikärtsboll.

ARTIKELN HANDLAR OM