Varken jag eller min dotter hänger med i julkalendern

KOLUMNISTER

Jag och min 4-åriga dotter tittar varje dag på julkalendern. Det är fel att säga att hon gillar den, det är väl mest jag som tvingar henne, kanske vill jag återuppleva min egen barndom, se samma lyckliga glans i min dotters ögon som jag själv bar på när jag var barn och tittade på mina julkalendrar. Men glansen infinner sig inte. Min dotter sitter tyst och tittar och sen säger hon: ”Jag förstår inte. Kan du förklara, pappa?”.

Nej, det kan jag inte. För jag förstår inte själv.

Det är lättare att hänga med i ”Game of thrones” än detta. Det är nämligen en mycket avancerad värld som här målas upp. Eller förlåt, det rör sig ju om flera världar. Flera mycket avancerade världar.

Först har vi stenåldersvärlden, där familjen Hedenhös sitter framför en eld och fryser. De ser en stjärna på himlen, som plötsligt slocknar, oklart varför. De får idén att åka upp till stjärnan, oklart varför. De hittar ett träd som plötsligt kan flyga, oklart varför. När de kommer till stjärnan så kastas de till Stockholm i nutid. Fast det är inte Stockholm i nutid. Det är nästan Stockholm i nutid. Det är ett parallellt universum där Stockholm är Stockholm, bortsett från att här finns ingen jul. Och riket styrs av en mycket ond gammal man som går runt och pratar luddigt om en raket.

Hedenhös-familjen anländer till detta universum tack vare stjärnan. Eller om det är tack vare den där lilla flickan som råkar bo på ett museum och som lägger vantarna på ett mystiskt ”­sagogryn”.

Hedenhös-familjen kraschlandar hur som helst i museet och börjar genast yra om att de vill ha en rolig fest. De kallar den ”julfest”. Långsamt förstår man att det är tack vare Hedenhösarna som julen snart ska uppfinnas i detta skevande Stockholm. Julen har alltså ingenting med Jesus att göra, eller med Gud eller med religion över huvud taget.

Man undrar vad de ortodoxa har för invändningar. Vad säger Marcus Birro?

Och jag försöker hänga med i vändningarna, kisar med blicken, sitter med stödanteckningar.

”Kan du förklara, pappa?”, ber min dotter igen.

”Nej, jag kan inte det.”

”Jag förstår ingenting”, s­äger hon.

”Vi behöver inte titta på det här”, säger jag.

”Okej”, säger hon. Och så går hon och ritar.

Och jag går fram till teven och ollar Fredde Granbergs huvud. Nej, det gör jag inte, men jag vill.

ARTIKELN HANDLAR OM