Drömmen om att sätta dit mig blev för stark

1 av 2
KOLUMNISTER

Klasskampen kan ta sig de märkligaste uttryck. Min därvidlag starkaste upp­levelse någonsin inträffade 1959 på internatskolan Solbacka. En dag mitt i terminen efter den obligatoriska morgonbönen gick rektor Folke Goding upp i predikstolen och röt att jag och min rumskamrat af S skulle stå upp och skämmas inför ­hela skolan. Vår försyndelse för­klarade rektor så här:

”DET ANSTÅR INTE SOLBACKA­GOSSAR ATT UMGÅS MED ARBETARUNGDOMEN I STJÄRNHOV!”

Där stod vi med sänkta huvuden, säkert rodnande, två 15-åringar förvirrade av gåtfullheten i vårt tydligen fruktansvärda regelbrott. Vi ­hade knappast anlagt några klassperspektiv på flickorna i Stjärnhov. Men det var av flera skäl ett skammens ögonblick som åtminstone hos mig brändes in för evigt i minnet; (af S, hör gärna av Dig på mejladressen ovan om Du har samma eller annan minnesbild!).

Som ni märker är det här en ­ganska bra och talande historia. Men den blev faktiskt ännu bättre.

Senare under samma läsår öppnade skolans elevkårspolis (”rådisarna”) min post och fann ytterligare belägg för, den här gången, ett direkt brottsligt mellanhavande med arbetarklassen. Nu gällde den romantiska förvecklingen en finsk städerska på skolan. För sådant rådde absolut förbud vid vite av relegering.

Så nu beslutades i all hast att jag omedelbart skulle skickas hem från Solbacka internatskola utan betyg. Det hade inneburit en personlig ­katastrof för mig, utan möjlighet till vidare utbildning någonstans. Goda råd var alltså dyra.

Jag kontaktade familjens advokat Hjalmar Petri och han fann genast ett sätt att ge rektor Goding ett förslag som denne inte kunde säga nej till. Vi skulle avstå från att polis­anmäla rådisarnas brott mot post­lagstiftningen mot att beslutet om att relegera mig annullerades. En kompromiss förhandlades fram. Okej, jag skulle inte relegeras. Men i gengäld skulle jag få D i uppförande (mycket exklusivt, Margareta Garpe är den enda jag känner som lyckats med samma bravad). Samt skulle rektor få rätt att ge mig en rejäl örfil uppe i rektorsbostaden.

Han tog i för kung och fosterland och jag vinnlade mig om att inte flina åt vare sig det absurda i situationen eller det harmlösa slaget med öppen hand.

Fortfarande en mycket bra story, som ni märker. Fast den skall bli ­ännu bättre och till och med få ett lyckligt slut.

Sista läsåret på Solbacka var jag dömd till arrest över varje veckoslut. Skälet var i huvudsak kronisk vägran att putsa rådisars skor och liknande. Arresten hade det goda med sig att - eftersom bara undervisningslitteratur var tillåten där inne - mina skolbetyg förbättrades högst avsevärt. Under skolavslutningen 1960 be­lönades jag med flera stipendier, bland annat för bästa betyg i realskolan, som jag tog emot från den nye rektorn Tor Lundberg, som inte föreföll lika glad som jag. Där fick jag biljetten till friheten och kunde söka in till gymnasium i Stockholm. Frid och fröjd, sånär som på eviga sår i själen efter internatskole­helvetet, något jag sannerligen inte är ensam om.

Denna utmärkta, aldrig i sin ­helhet berättade och sedelärande historia dög inte för författaren av en avslöjande bok om mig. I stället hämtade han in gammalt nätskvaller, producerat av hämndlystna Solbackagossar och en tokig lärare som jag aldrig haft. Och då blev det, som biografiförfattaren triumferande konstaterar, en helt annan historia:

Jag hade över huvud taget inte fått något betyg på den där avslutningen eftersom jag då redan ­skickats hem. Dessförinnan hade rektor Goding tvingat mig att stå upp i aulan och skämmas för att jag skulle ha åkt fast för rökning inomhus. Flera personer har tydligen bedyrat att de var närvarande och kommer ihåg allt detta. Författaren ­litade mer på dem än på mig, som han inte ens frågade.

Minnet är alltså en skälm som bland ­annat lätt låter sig styras av önske­tänkande. Där­utöver bör man nog påpeka att internatskoleelever inte är kända för vare sig iakttagelseförmåga, gott minne eller ­sanningsenlighet. Tänk bara på den just avslutade rätte­gången om strykjärnstortyren på Lundsberg.

Skillnaden mellan min korrekta berättelse och Solbackavittnenas tillrättalagda och önsketänkta version är inte bara en skillnad mellan sanning och lögn. Inte heller är skillnaden mellan en dramatisk och bra klasskampshistoria och en dystert trivial historia om gossen som rökte inomhus och relegerades det mest avgörande.

Det är drömmen om att sätta dit och avslöja som spökar. För om min ­biografiförfattare haft rätt, och jag således avslöjats som en närmast befängd lögnare som förvandlat tragedi till triumf, så hade jag förstås blivit rejält utskämd. Skadeglädje och applåder hade skallat från kultursidorna. Biografiförfattaren ­hade fått varenda guldspade. Och den frestelsen eller drömmen blev för stark. Och man behöver sannerligen inte vara journalist för att lära av denna historia.

För övrigt anser jag att ...

… tv-kritikerna Jan-Olov Andersson och Anders Björkman, vilka båda har för vana att utropa sig själva som segrare över kvällens tävlande i ”På spåret”, ­närmast är tvingade att ställa upp som ett tävlingspar. De måste ju vara stor­favoriter.

… vi kan dra en lättnadens suck över att kungahuset till slut begrep att Norges 200-årsminne av grund­lagen i Eidsvoll inte blir vilken nationaldag som helst, särskilt inte för en svensk kung. Frågan är bara om han skall klä sig i militär uniform …

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM