Jaga köparna – inte säljarna

Med hjälp av två svenska paradgrenar kan vi rädda jordens sista återstående noshörningar från utrotning:

eftertraktade horn Noshörningens horn sägs kunna bota allehanda sjukdomar. Men ­köparna bedrar sig – hornen består bara av tvinnat hår som hårdnat.

1. Vi ska göra som i svensk prostitutionslagstiftning: jaga köparna, ­inte säljarna.

2. Vi ska sprida utbildning och kunskap: upplysa kundkretsen om att noshörningshorn är precis som alla ­andra naturläkemedel. Humbug. Verkningslöst. Malet noshörningshorn ska sorteras in under rubrikerna Religion och annan Vidskepelse.

Det är brådis. Maximalt 29 000 noshörningar återstår. För tre generationer ­sedan var de 500 000.

På ett enda år, i fjol, fälldes 600 noshörningar. Med tryck från en växande kinesisk medelklass växer marknaden och ­användningen av noshörningshorn i traditionell, kinesisk medicin.

Tjuvskyttarna opererar som kommando­soldater, välutrustade med automatvapen. De fäller djuret och sågar av ­hornet. Skoningslösa. Naturvårdarna försöker ta itu med dem med hjälp av ­drönare, helikoptrar och hundar. Och ­automatvapen.

Det pågår ett krig i Sydafrikas djur­reservat. Tjuvskyttet ökar i omfattning. De fällda djuren blir fler. Nationalparkernas rangers konstaterar: ”Det är vi som förlorar kriget.” Det har gått så långt att noshörningshorn stjäls från muséer.

Tjuvskyttarnas motiv är självklart: pengar. Tjuvskytten får 800 000 kronor per kilo. Men priset på ett noshörningshorn stiger för varje led i hanteringen och blir dyrare än guld, 8 miljoner kronor per kilo, när det når slutköparen.

Men jävlar vad köparen bedrar sig. Noshörningens horn är inte som elefantens betar en råvara att göra konstverk av. Det är inte ens – som kossans – ett ­riktigt horn. Noshörningshornet kommer inte ur skelettet, det är inte benvävnad.

Den – för tjuvskyttar, hornhandlare och köpare – genanta sanningen är, att noshörningens horn är vanligt hår som tvinnat sig och blivit lite hårdare.

Man ska vara en kines med liten pitt för att tro att tvinnat hår i malet skick är ett afrodisiakum, som ju ska vara ett medel som väcker eller förstärker könsdriften. Det är inte uteslutet att det finns stimulerande medel. Marijuana sägs ha effekt­en, ostron också, men det finns inga ­kliniska bevis. Spansk fluga är enligt ­läkarvetenskapen direkt vådligt att ­använda. Och noshörningshorn saknar all effekt. Du kan lika gärna nafsa på en hästsvans.

Så känn sig blåst, min kinesiske vän.

Det är svårt att komma åt tjuvskyttarna. Nationalparkerna i Sydafrika ger motsvarande 100 000 kronor i belöning till den som ger tips som leder till att en tjuvskytt grips. Tips som gör att ett tjuv­skyttarnas gangstersyndikat kan sprängas ­belönas med en miljon.

Resultaten är obetydliga. I fjol dömdes dock en thailändare, som med hjälp av kvinnor smugglade ut pulvriserade horn, till 40 år i fängelse.

En säkrare metod vore att göra som i svensk prostitutionslagstiftning, ge sig på köparen. Inte prata moral med honom. I stället gripa honom, slänga honom i finkan, döma och skämma ut.

I kinesiska städer säljs djurdelarna fullt öppet. På Kantons kajers räcken har jag sett tigerpenisar ligga avhuggna, i Hongkongs apotek för kinesisk medicin är afrodisiakum ingenting man gömmer. I Vietnam, berättade fotografen och forskningsresanden Mattias Klum, är nos­hörningshorn medel mot baksmälla.

Lurpassa på köparna! Grip dem! Ty de är minst lika kriminella som syndare på Malmskillnadsgatan!

Denna upplysning bör räcka en bit för att dämpa köplystnaden. Det ger i så fall en minskande ­marknad.

Mitt intresse för just noshörningar grundades för tre–fyra år ­sedan. Jag ­hade under ett vinterhalvår bosatt mig i Sydafrika. Jisses, det var djur som gällde! I det ena reservatet efter det andra jagade jag med ­ögonen och min hustru med kameran. Det gick så långt att vi till och med tyckte att fåglar var spännande.

Frälsningsögonblicket kom en morgon i en öppen, elvasitsig militärgrå Land­rover, när jag tillsammans med min vän och värd, den skånske entreprenören Dan Olofsson plöjde genom bushen på Olofssons väldiga Thanda ­Private Game ­Reserve (Thanda på zuluspråket betyder kärlek), ett stycke mark med mycken plats och ­varierad vegetation, belägen mellan Zulu­landets Drak­bergen och ­Elefantkusten vid Indiska ­Oceanen strax söder om ­Mocambique.

Olofsson är matematiker av födseln och rabblade: ”I buskarna trycker nu 15 lejon och 150 bufflar, 5 cheeta, 300 zebror, 9 leoparder och 100 giraffer, ett par tusen impala, 17 elefanter, 100 kudo, 600 ­nyala, 500 gnu, flera hundra vårtsvin samt 20 vita och ...”

Olofsson bromsade upp, ty vi fick syn på några noshörningar. En noshörning väger över 2 000 kilo, men kan röra sig fortare än en OS-löpare. Men det sensationella i detta ögonblick var att vid ­sidan om bjässen promenerade en noshörningsunge, gullig som en griskulting.

Nöjd noterade Olofsson: ”Jag skulle just till att säga, att här finns 14 svarta ­noshörningar. Nu har det blivit 15. Vi ­börjar få för många. Vi får sälja av till ­andra ­reservat. För en svart noshörning får vi 800 000 kronor.”

Bingo!

Och det var i just detta ögonblick som jag fick ett varmt intresse för noshörningar. Jag läser allt jag kommer över om dem. Och skriver ibland en rad.

Lurpassa på köparna! Grip dem! Ty de är minst lika kriminella som ­syndare på Malmskillnads­gatan!

Jag läser just nu

… en bok som handlar om Malmös så exotiska kvarter med namnet Väster. ­Finurligt och varmt skriver Jan Sigurd i ”Siesta hela veckan” skrönor om kvart­erets bohemiska invånare och deras bragd­er, missöden och spritkonsumtion. Jag får en känsla av att det är så där som invånarna på det radikalchica Söder i Stockholm egentligen skulle vilja ha det.

Aj, aj aj

… flytta aldrig på en kultursida. Aftonbladet gjorde det 1978. Det tog hus i helvete. Kulturmobben tvingade oss att flytta tillbaka till sidan 4 trots att vi sa: ”Bildade människor kan inte ­bara läsa. Några av dem kan till och med bläddra.” Nu är det Svenskans kultur som flyttat: dess stora kulturavdelning start­ar på sidan 32. Säkert som amen i kyrkan skriver en dryg människa i Expressen, att därmed har ”kritiken och kulturdebatten tappat sin symboliskt starka placering”. Har människan aldrig sett London Times, Herald Tribune, Le Figaro, Berlingske, Guard­ian, Washington Post? Alla har de nyheterna först, sedan sport, kultur, nöjen, pengar mitt i tidningen, bakerst eller som en egen sektion bland annonsbilagorna.

Ett stort grattis

… riktar jag i dag till mig själv. Just den här ­dagen för 50 år sedan gjorde jag nämligen min första arbetsdag på Aftonblad­et, start klockan 04. Det har varit schysst varenda dag sen dess. Jag har fått resa i 180 länder, vara reporter i 34 krig, intervjua Ingrid Bergman, dela matsäck med biskop Tutu, göra fiasko i tv, segla i Antarktis med Ola Skinnarmo, äta mig mätt hos Alain Ducasse, fått en roll i en Agnes Varda-film samt – häpnadsväckande – månad efter månad ha uppburit lön för detta.

avStaffan Heimerson

ARTIKELN HANDLAR OM