Mejla

Peter Kadhammar

Jag avslöjade hans luftslott – nu vill han göra mig till chefredaktör

Publicerad:
”Det är svårt att inte gilla Hans Thulin. En finansman vars luftiga affärer jag så detaljerat berättade om och som föll så djupt och hårt. Han skulle kunna ägna resten av livet åt att vara förgrämd och hata.”, skriver Peter Kadhammar.
Foto: PETER KADHAMMAR
”Det är svårt att inte gilla Hans Thulin. En finansman vars luftiga affärer jag så detaljerat berättade om och som föll så djupt och hårt. Han skulle kunna ägna resten av livet åt att vara förgrämd och hata.”, skriver Peter Kadhammar.

Den gamle finansmannen Hans Thulin ser yngre ut än sina 73 år. Eller var det bara för att jag väntade mig en sliten herre i kostym?

Vem skulle inte vara sliten efter decennier av bråk med fordringsägare, flyttande mellan världsdelar, efter decennier av bekymmer med miljardskulder och flängande efter nya affärer, nya klipp?

Han bor i Brasilien, vi ses på ett kontor i Stockholm, han är noga med att jag inte ska avslöja vilket. Brasilien kanske inte är helt korrekt. Han säger att han har bostäder lite överallt i världen.

Inte illa pinkat av en man som 1991 gjorde brakkonkurs och blev Sveriges mest skuldsatte man.

 

Jag hade skrivit om honom redan ett par år före konkursen och visat att hela bygget, hela hans omtalade fastighetsimperium var byggt på tveksam etik och lån, allt var lån. Hans fantastiska konstsamling, hans fantastiska bilsamling, våningen på 300 kvadratmeter på Strandvägen – allt tillhörde banken.

Även nu är Thulin en man med stora gester. Framför honom på konferensbordet ligger fyra chokladkakor, alla av samma märke och med kakaohalt på 85 procent. Han har öppnat flera paket och knaprar på chokladen, ruta för ruta.

Thulin vill prata affärer. Han vill alltid prata affärer.

– Jag tittar på möjligheter, säger han. Jag vaknar varje morgon och tänker på möjligheter. Det finns hundra varje dag. Fyra är fantastiska, sexton möjliga, åttio värdelösa.

 

Nu vill han in i tidningsbranschen. Därför har han kontaktat mig. Han läser de stora internationella tidningarna. New York Times. Wall Street Journal. Financial Times. Bara fyra procent i dem är intressant, resten skräp. Thulin vill destillera fram det bästa ut var och en.

– Min idé är att ta de stora tidningarna och göra en tidning av dem.

Jag kan få bli chefredaktör.

– En tidning för de rika och feta! Man minns bättre om man läser på papper. Det är bevisat. Vad tror du om den här idén för USA? Sverige är för litet. Jag tänkte tjäna pengar på det här mötet! Och du ska tjäna pengar!

Det är svårt att inte gilla Hans Thulin. En finansman vars luftiga affärer jag så detaljerat berättade om och som föll så djupt och hårt. Han skulle kunna ägna resten av livet åt att vara förgrämd och hata.

Han skrattar.

Det är lätt att skratta tillsammans med honom.

 

Redan på 90-talet ville han in i mediabranschen. Det var några år efter kraschen. Då arbetade jag på Expressen. Han ville köpa tidningen. Jag skulle få bli chefredaktör då också. Det minns han inte, han minns bara att vi lunchade på Villa Källhagen och att jag tog notan.

Vad gör man inte för en karl som officiellt är utblottad? Han körde från lunchen i en vit Range Rover.

– Har du sett dokumentären ”Inside Bill Gates brain”? Oerhört fascinerande. De sa att han är värd 170 miljarder men det är säkert 200.

Han stoppar i sig en ny chokladbit.

– Bill Gates la sju miljarder på att utrota polion i världen. Han är arbetsnarkoman. Jag är tyvärr inte i den divisionen men jag gillar att jobba. Hur mycket jobbar du Peter? Hur många timmar i veckan utslaget på ett år?

Jag berättar att det inte finns några pengar i tidningar. Nästan inga i hela världen gör vinst längre. Möjligen finns pengar i tv. Murdoch håvar in ohyggliga summor på högerkanalen Fox.

– Då startar vi en jävligt framgångsrik tv-kanal! Har du sett den där tjejen på Rapport? Hon som är mörkhy ... mörkhy ... vad säger man?

Mörkhyad.

– Ja, mörkhyad! Hon kan vara med.

Jag är lagom entusiastisk. Jag frågar vad som driver Thulin. Sådant vill han inte prata om. Han har bjudit in mig till ett affärsmöte. Han hotar att kasta en vattenflaska i huvudet på mig. Han skrattar. Jag skrattar. Han reser sig och kastar en Financial Times på mig.

 

Han vill heller inte prata om miljardskulderna som han mirakulöst krånglat sig ur eller den skuld på 128 miljoner som fortfarande återstår.

– Det råder delade meningar om den.

Vad äter du till frukost?

– Ett ägg.

Bara det?

– Mer behöver jag inte.

Han tar en chokladbit.

Mötet är slut. Det blir inget samarbete den här gången heller. Kanske nästa.

 

Av: Peter Kadhammar

Publicerad:

LÄS VIDARE