Mejla

Malin Wollin

Jag bryr mig bara om en sak i livet

Publicerad:
Uppdaterad:
Otto Gabrielsson.
Foto: Lisa Arfwidson/SvD
Otto Gabrielsson.

Det kom en bok i brevlådan.

”Vildhavre” av Otto Gabrielsson. Vem är det?

Boken handlar om Ottos pappa Jörn Donner. ”Pappa” är förstås en oerhört generös benämning på någon som aldrig brytt sig om sin son och som sedan har den dåliga smaken att avlida innan barnets ursinniga avskedsbrev når fram.

Det är en uppväxtskildring och en uppgörelse med den egoistiska ”papputen.”

En ledsen, vädjande och förbannad bokjävel som är ett brev som är ett rop efter en pappa.

Kanske vem som helst, men gärna han som heter Jörn.

Sonen ”anstränger sig för att vara tacksam för att han lever.” Han är bortvald, han är ett misstag. Det vet han eftersom Donner har beskrivit honom som ett sådant i sina böcker.

Mina föräldrar kallade också mig för ett misstag, men det var på skoj. De skulle ju fått barn förr eller senare ändå. Och i går firade de 42-årig bröllopsdag. Inte mycket misär att hämta där, så ordet misstag förlorar i allt väsentligt sin laddning.

Min pappa ställer alltid upp för mig. Han har fixat både flärp till väggskötbordet och notstället till pianot sedan ett av våra barn satt sig på det. Hur nu det går till utan att man ramlar ihjäl sig under ett dramatiskt plink på vägen ner.

Ottos pappa förtjänar honom inte, men vi förtjänar pappabrevet. Det är argt och bittert och hånfullt och sorgligt och vansinnigt roligt mitt i all ensamhet och litenhet.

Jag har förstått av en del recensioner (som jag bara läst rubriken på för att inte bliva sur) att det inte är intressant med pappalitteratur. Jag tror vidare att många tycker att Otto ska vara glad för att hans pappa är Jörn Donner. Att han var en stor man.

”Jag älskar min pappa, men hallå, Donner producerade ’Fanny och Alexander’, jag hade valt honom framför min egen pappa alla dagar”, sa en förvisso väldigt rolig vän till mig.

Men jag svarade bara att jag inte har sett ”Fanny och Alexander” och således inte är intresserad av vem som var producent.

Och jag bryr mig inte om vilken slags lucka jag blottar.

Jag bryr mig bara om en enda sak i livet.

Att mina barn älskar mig och att de inte skriver en bok där de undrar varför jag inte bryr mig om dem.

”Att du är speciell har givit mig möjlighet att också vara det”, skriver Otto, och AJ i mitt hjärta för den meningen.

Och så finns det andra meningar, som den om att ställa sig i en vrå och äta glass tills han spricker. Eller berättelsen om när Donner bjöds på katrinplommon och var tvungen att göra the run of shame tillbaka in i sonens hem för att använda toaletten. Inte ens en kulturstinn provokatör kan posera sig ur en sådan situation.

”Vildhavre” är en miljon oneliners hopkramade till en bok om längtan efter kärleken från en fadersgestalt.

Håll hårt i dina barn eller dö ensam och skyll dig själv.

Skriv fler böcker Otto.

Vi vet ju både du och jag att de kommer vara bättre än papputens.


Värre än ett virus

  • När jag har en löjligt dålig dag så tänker jag att corona kanske är det sista som händer innan vi går under som civilisation. Sedan spottar jag upp mig och reser mig med framtidstro och esprit. Men när jag nu hör att ”Little Britain” plockas bort från streamingtjänsterna på grund av för grov satir så vill jag falla i gråt mot min mammas bröst. Är det så här det slutar? Att vi förlorar vår humor och sedan dör vi? ”Little Britain”. Lilla Britannien, verkligen.

LÄS VIDARE

Av: Malin Wollin

Publicerad: