Beklämmande men förväntat att SD deltar i svartmålningen

KOLUMNISTER

Att Jimmie Åkesson utnyttjar uppmärksamheten kring Sverige till att skriva en debattartikel i Wall Street Journal förvånar inte. 

Inte heller är det överraskande att texten bär populismens kännetecken: sanningar blandas med felaktigheter och försåtliga glidningar.

Foto: Jerker Ivarsson
SD:s Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson.

Det är en paradox att de som tillbringar dagarna med att tjata om hur mycket de älskar Sverige aldrig försitter ett tillfälle att svartmåla fosterlandet. 

Att en groteskt överdrivet negativ bild av ett av världens mest framgångsrika och bäst fungerande länder kan skada allt från turism till handel tycks inte bekymra ”Sverigevännerna”.

Men då Donald Trump varit ute och yrat och New York Times gör förstasida av ett våldsamt upplopp i Rinkeby vore det å andra sidan närmast att betrakta som tjänstefel av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och gruppledare Mattias Karlsson att inte ta chansen. 

Det är ju inte var dag som ett högerpopulistiskt parti med rötterna i nazismen från ett land i Europas utkant får tillträde till ansedda Wall Street Journal. 

Duon inleder sin debattartikel med att berätta att Sverige tagit emot fler flyktingar per capita de senaste åren än något annat europeiskt land. 

Så långt har de rätt. Men när de sedan kryddar anrättningen med redogörelser för stenkastningar mot blåljuspersonal och uppgörelser i den undre världen glider det i väg.

Det är nämligen inte de senaste årens flyktingar som står för dessa brott. Det är pojkar och män som antingen är födda i Sverige eller kommit hit som väldigt unga som attackerar poliser och skjuter varandra

Sant är förvisso att många av dessa kriminella har någon form av invandrarbakgrund. Men att insinuera att det är nyanlända från Syrien, Irak och Afghanistan som begår brott och gör tillvaron svåruthärdlig för hyggligt folk i vissa av våra förorter är djupt ohederligt.

Väldigt få av dem bor nämligen i Rinkeby, Rosengård eller Biskopsgården.

Åkesson och Karlsson tar även upp sexbrotten och konstaterar att antalet sexualbrott nästan fördubblades mellan 2014 och 2015.

Det kan nästan stämma – i varje fall enligt Brottsförebyggande rådets senaste trygghetsundersökning, som de hänvisar till. Men om man ser till antalet anmälda sexualbrott så minskade de med 11 procent mellan 2014 och 2015.

Sådana brott är sannerligen ingenting vi ska rycka på axlarna åt, men den som är intresserad av att ge en hederlig bild av utvecklingen i Sverige hade troligen också inflikat att antalet grova fall av sexuellt våld som omhändertas av sjukvården minskar.

Uppgången tycks med andra ord i stor utsträckning handla om de mindre allvarliga brotten. Men ett sådant påpekande har SD-duon givetvis inget att tjäna på.

I debattartikeln nämns också en rapport från 1996 som visar att män med utländskt påbrå är överpresenterade i våldtäktsstatistiken.

Författarna syftar troligen på en undersökning som Brå presenterade 2005 som bekräftar påståendet.

(Kriminologerna påpekade också att 99,78 procent av de utrikes födda under undersökningsperioden inte hade varit misstänkta för våldtäkt, att jämföra med 99,96 svenskfödda. Men så är de också mer intresserade av att sätta saker i perspektiv än vad en genomsnittlig sverigedemokrat är).

Just sexbrotten har SD för övrigt dille på. Tobias Andersson, talesperson för partiets ungdomsförbund, har i en artikel på den högerpopulistiska sajten Breitbart påstått att Sverige är värst i västvärlden rörande våldtäkter, vilket givetvis är invandringens fel.

Andersson har fel. Någon undersökning som visar att det i Sverige begås fler våldtäkter än i andra länder existerar inte.

Däremot anmäls fler övergrepp i Sverige än i en hel del andra länder. Till det kan finnas fler förklaringar, som att vår lagstiftning har en ovanligt bred definition av vad en våldtäkt är. Och att anmälningsbenägenheten rimligen är högre än i länder där kvinnors ställning är sämre.

Ytterligare ett problem är att statistiken varierar. I Sverige kan tio övergrepp som en man utsätter en kvinna för räknas som tio brott. I vissa andra länder räknas det som ett brott.

Tobias Anderssons artikel har fått stor spridning i västvärlden. Att den innehåller grova felaktigheter har inte bekymrat Mattias Karlsson. Tvärtom, gruppledaren har försvarat den.

Det är glädjande att såväl socialdemokraterna som moderaterna har kritiserat SD:s svartmålning av Sverige.

De senaste åren har tidningar och tv i länder som Ryssland, Polen, Ungern och Tjeckien skildrat Sverige på ett sätt som i bästa fall är kraftigt överdrivet och i sämsta och troligaste fall är direkt lögnaktigt. 

I Storbritannien gick Daily Mail så långt i sin rapportering under brexit-valrörelsen att den svenska ambassaden i en rapport till UD beskrev den som en förtalskampanj.

Dessa mindre nogräknade mediers drivkraft är inte att skada Sverige. Syftet är inrikespolitiskt: Se, vilket elände invandring leder till! Måtte det inte bli likadant här!

Men att falsarierna och överdrifterna icke desto mindre har blivit ett problem för Sverige är uppenbart.

Att ett riksdagsparti deltar i denna svarta fars är lika beklämmande som förväntat.