Mejla

Oisín Cantwell

Plötsligt hamnade busschaufför Björklund i den internationella storpolitiken

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mats Björklund har sett en del under de 23 åren som busschaufför.

Ett av de mindre knasiga uppdragen är att köra en samling journalister från Stockholm till Södertälje under tyske förbundskanslern Olaf Scholz besök hos Magdalena Andersson.

Klockan är strax före halv elva, de två socialdemokratiska politikerna har just avslutat en presskonferens i regeringskansliets pressrum Bella, frågor har haglat om Nato och Putin och gasleveranser, de tyska reportrarna var mer på hugget än den svenska.

Nu sitter de utländska murvlarna i ett par mindre bussar, de inhemska i en annan, luftkonditionering, behaglig resa nerför E4:an för besök hos Scania, lastbilstillverkaren.

Vi har varsin reseledare, det hade varit som vilken charterresa som helst om det inte vore för poliseskort och avspärrade påfarter.

Björklund, busschauffören, 45 år gammal, trivs med sitt arbete.

– Jag träffar folk. Det är trevligt och omväxlande. Ingen dag är riktigt den andra lik.

Mats Björklund har kört buss i 23 år.
Mats Björklund har kört buss i 23 år.

Strax före ankomst får vi veta att en av de tyska bussarna har stannat vid vägkanten. Överhettad motor.

Och som om det inte vore nog med elände vägrar vakten vid Scanias port släppa in oss. Säkerhetsstrul. Busschaufför Björklund finns inte på listan över dem som ska beredas tillträde.

Anderssons pressnissar blir förtvivlade. De bönar och ber, vi måste släppas fram, fotograferna behöver vara på plats innan politikerna anländer, snälla.

Men vakten är omutlig. Han har sina regler att följa och hur skulle det se ut om han struntade i dem? Chefen skulle bli tokig! För att inte tala om Säpo!

Först efter några minuters telefonerande ordnar det sig. Då har kortegen givetvis passerat oss.

Mats Björklund, busschauffören, ler. Jag börjar förstå vad han menar med att ingen dag är den andra lik.

Det är hett, kvavt, ett duggregn börjar falla över den parkeringsplats dit vi journalister har blivit vallade likt förskolebarn.

En polishelikopter hovrar över våra huvuden. Tyska livvakter med mörka kostymer och ansikten tillräckligt hårda för Hollywood håller uppsikt.

Boel Godner, socialdemokratiskt kommunalråd i Södertälje, en politiker som har blivit riksbekant för sina modiga och klarsynta åsikter om hur den grova kriminaliteten ska bemötas, tar bilder med sin mobilkamera.

Jag antar att hon tycker att det är skönt att hennes stad för en gångs skull förknippas med världsledande lastbilstillverkning och internationellt politikerbesök än med gängmord och livstidsdomar för ligaledare.

Scholz och Andersson försvinner in i en av Scanias byggnader för rundvandring.

Vi i pressen står kvar på parkeringen och väntar. En övertänd kommunikatör drar siffror om företagets oerhörda framgångar. Ingen lyssnar.

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och statsminister Magdalena Andersson besöker Scania i Södertälje.
Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och statsminister Magdalena Andersson besöker Scania i Södertälje.

Björklund sitter kvar i sin buss. Tar en paus.

– Jag var igång åtta i morse. Körde barn till kollo i Upplands-Bro.

Han har hela Sverige som arbetsplats. Men det vanligaste uppdraget är sightseeing i Stockholm.

En gång skulle ett gäng dj:s genom halva landet. De spelade musik hela vägen.

Efter en kvart eller så dyker politikerna upp. De ska köra var sin eldriven lastbil. Tyska livvaktsbilar följer efter.

Helikoptern hovrar på. Scanias vd Christian Levin myser och skakar händer. Photo opportunity!

Olaf Scholz ser glad och avspänd ut efter åkturen. Han ler och vinkar.

Kanske tycker han det är skönt att slippa tänka på Putin och sinande gasleveranser för ett ögonblick.

Kanske är han lättad över ett besked som just kommit från Hamburg, en åklagare har friat honom från inblandning i någon skattehärva.

Kanske är han bara nöjd över att inte ha kört i diket, med allt vad det hade inneburit av internationella skrattsalvor och elaka formuleringar från högerns pennor.

Någon journalist frågade honom under presskonferensen om besöket i Stockholm handlar om att hjälpa en socialdemokratisk kollega i valrörelsen.

Nej, svarade Scholz. Det har inget med saken att göra.

Ingen, inte ens förbundskanslern själv, såg ut att tro honom.

Något har väl Magdalena Andersson att vinna på detta jippo. Sossarnas strategi i valrörelse är att sätta allt ljus på henne. Bara den nuvarande statsministern kan styra monarkin genom pandemi, krig och inflation!

Men handen på hjärtat, hur många svenska väljare vet ens vem som för närvarande är förbundskansler i Tyskland?

Jag följde Göran Persson i valrörelsen 2002. Plötsligt ramlade Tony Blair, den stora stjärnan i europeisk politik vid denna tid, ner i Stockholm för att ge en hjälpande hand.

Ett besök av en helt annan kaliber. Men inte ett besök som avgjorde valet.

På parkeringsplatsen i Södertälje är det dags för ny presskonferens. Nu pratar regeringscheferna om vikten av grön omställning av industrin. Några reportrar ställer pliktskyldiga frågor.

Duggregnet har upphört. Det är 28 grader i skuggan, men mycket till skugga finns inte här.

Noterbart är att de tyska journalisterna är mer välklädda än de svenska. Men det säger inte så mycket. Strängt taget alla är mer välklädda än en genomsnittlig svensk journalist.

Scholz sätter sig i en lång mörk bil med tyska flaggor på motorhuven. Försvinner i ett moln av damm och polismotorcyklar och följebilar.

Andersson blir kvar en stund. Någon på Scania vill ta en selfie. Pressnissar skruvar otåligt på sig.

Vid 13-tiden är vi tillbaka i Stockholm. Tre timmar har passerat. A day in the Life för politiker, journalister och en busschaufför.

Mats Björklund har en körning även ikväll. Folk från en filmpremiär på biograf Rigoletto ska bussas till party på Södra Teatern uppe vid Mosebacke.

– Visst, det blir en lång dag. Men jag hinner vila de timmar som lagen föreskriver att jag ska ha.

Valkompass – artikel
Publisert:

LÄS VIDARE