Det finns två jag: Den vanliga och den jag är när jag letar efter saker

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT / TT NYHETSBYRÅN
KOLUMNISTER

Jag ska gå på en väns fyrtioårsfest, kul!

Det är så varmt att jag inte orkar tänka ut en invecklad outfit. Det får bli en gammal byxdress och mina halvhöga sandaletter. Bra.

Jag duschar, svettas bort duschen innan jag krånglat på mig min kvinnofientliga bh, pillar med vågor och lugg, sminkar mig hårt utan att det varken syns eller hjälper och sprutar slutligen lukta gott i nacken.

När jag är klar går jag till hallen för att klä på mig mina halvhöga sandaletter.

Var är de?

För ni vet hur det är. Först låter man så. "Var är de?"

Sedan sätter man sig i en berg- och dalbana rakt ner i helvetet och "VAR ÄR DE SATANS JÄVLA SKOHELVETENA?"

Jag försöker arbeta förebyggande, tänka att jag inte ska springa iväg med mina djuriska instinkter, att det inte hjälper att vråla och allt sådant.

Men jag är förlorad redan i minut ett av livet utan mina halvhöga sandaletter.

Det finns två av mig. Den jag är innan jag upptäcker att jag inte hittar en sak och den jag är när jag letar efter en sak.

Det är trettioen grader i huset. Byxdressen har klistrat fast mot rygg och andra hudytor. Jag vill gråta och hata på samma gång. Så det gör jag. Jag letar längst ner i min garderob, jag letar i garderoben i hallen.

Nu spårar det ordentligt. En dikeskörning ner i ursinnet och barnen ska ha det i mannaminnet.

Jag vredesvandrar in i sovrummet och river ut allt i mina garderober. Allt.

Jag stampar omkring i det jag nyss rivit ut. Varför gör jag så? Kanske för att jag hoppas kliva på något hårt, SOM ÄR EN HALVHÖG SANDALETT.

Jag skriker saker som "JAG ORKAR INTE LEVA I DEN HÄR VÄRLDEN". Okej, hej då, det blir ju liksom tystare om du inte är i den här världen. Säger ingen.

"VEM LEVER SÅ HÄR?" gråtfrågar jag retoriskt, utan tårar eftersom jag för all del är bedrövad men inte vill förstöra mitt smink.

Joachim och ett av barnen hjälper mig att leta. De säger saker som "Du har säkert andra fina skor som du kan ha".

Men detta har för länge sedan slutat att handla om skor. Nu är vi nere på primitiva principer. Jag har köpt ett par skor, jag har bestämt mig för de skorna. Skorna ska finnas. De ska hittas.

"JAG ÅKER INTE PÅ FESTEN, NU ÄR ALLT FÖRSTÖRT" ropar jag medan jag älgar fram och tillbaka genom huset och lyfter på saker jag redan vänt på.

Plötsligt hör jag ljudet av Joachims triumf. Att det alltid ska sluta så.

Han kommer ut från ett av barnens rum.

”Du hade packat skorna i hans ryggsäck.”

Allt rinner av mig. Jag är tjugo minuter sen till kalaset. Jag är våt över hela kroppen och mitt torrsprej kliar i hårbotten.

Men det gör inget. Jag har mina skor, jag är lugn.

Innan jag åker ber jag om ursäkt till barnen.

Ingen bryr sig, men ändå.

Framme på kalaset sitter gästerna i partytältet och dricker bubblor.

"Är det dags att komma nu? Nu ska vi leka lekar, av med skorna!”


GLOBALT FOTMODE Hur kan jag bryta ihop över ett par skor när den globala uppvärmningen bokstavligen är inne i mitt hus? Därför att sådant är livet, klotet brinner upp och jag letar klackaskor.

GLOBALT FOTAVTRYCK Om exakt en månad är det val. Rösta för klimatet. Rösta på det alternativ som vill jobba för att kommande generationer ska kunna leta sandaletter till kalaset.

ARTIKELN HANDLAR OM

Mode