Mejla

Anders Westgårdh

Kontrasten mellan lyxig julshopping och utblottade tiggare är outhärdlig

Publicerad:
Tiggarna går inte att blunda för längre.

Omkring tiggar’n från ­Rumänien gick allt folket i en ring för att undvika att komma för nära och i skyltfönstrens ljus hörde de hans skakande av småslantar i en pappmugg.

Vi gick på stan i lördags och ­gatorna var fulla av människor med kassar i händerna och inköp i blick. Vårt uppdrag var att kickstarta julhandeln och försöka ­tänka bortom den patetiska rå­saftcentrifugen.

Jag brukar bara klara nån timma under sådana omständigheter. Shopping är min sämsta gren. På så vis är jag en dålig samhällsmedborgare som inte ens kan ­förvalta min senaste skattesänkning korrekt.
Känslan av meningslöshet mitt i överflödet förstärks av alla de tiggare som inte längre går att blunda för. Då skulle man få gå varje steg med slutna ögon.

Ledarskribenten Daniel Swedin här i bladet skrev nyligen:

”När Räddningsmissionen i Göteborg under tre månader i fjol kart­lade de romer som livnär sig på att tigga, spela dragspel och panta burkar kunde man inte se eller bekräfta att ­ligor eller organiserad kriminalitet opererade bland dem. Räddningsmissionen skriver om en utsatthet de aldrig sett ­tidigare, om en fattigdom som är så ’bottenlös att den nästan är omöjlig att förstå’.”
Det sägs att dom är organiserade ligor. Det sägs att dom är slavar. Det sägs att dom bara är väldigt ­fattiga. Så fattiga att ett huttrande liv på en svensk vintertrottoar är bättre än ­livet där dom kommer ifrån.

Jag står med välputsade skor i kostym och rock på en hållplats och väntar på en vagn då en ung kvinna sträcker fram en mugg och skramlar uppfordrande. ”Ledsen, jag har inga pengar”, säger jag och inser hur föga trovärdigt det låter. Det råkar dock vara sant. Det är alltmer sällan som man har kontanter i fickan, men ibland brukar jag lägga en tjuga eller lite lösa mynt. Inte för att det känns bra, för det gör det inte. Mera för att jag inte förstår varför jag inte skulle göra det.

Vilket i sin tur landar i att jag ­faktiskt inte begriper varför det måste vara så här.
Men vissa är experter och ­anser sig veta hur det ligger till. Andra skiter i vilket bara tiggarna försvinner härifrån.

Själv vet jag inte annat än att man blir illa berörd av att se vuxna människor i yttersta förnedring, och att kontrasten mellan dessa tiggande bylten och den mysigt glittrande julhandeln är närmast outhärdlig. Jag tappar lusten, helt enkelt, och kan inte längre avgöra om det beror på empati eller antipati.

Vagt budskap

För varje vecka har jag blivit mer och mer kluven till ”Bron” (detta skrivs innan sista avsnittet). Å ena sidan gillar jag att en svenskdansk serie gör internationell succé i stenhård konkurrens. Å ­andra sidan: vad är det dom vill säga? Att ondskan kan bo bakom de finaste fasader? Att kapitalismen inte skyr några medel? Att dansk ­design är kvar i femtiotalet?

Inte ensam?

50 år efter mordet på John F. Kennedy anser professor emeritus Erik Åsard det vara ställt utom allt tvivel att Lee Harvey Oswald verkligen var den ensamme gärningsmannen, att Warren-kommissionen är sanningen och att de som tror på en konspiration bara är glada amatörer. Och ­tomten finns på riktigt.

avAnders Westgårdh

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM