Mejla

Johanne Hildebrandt

Veteranerna måste ha någon som stöttar

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Häromdagen avslutade jag det mest givande och rörande projekt jag arbetat med på länge, en kortfilm som kommer att visas på Armémuseum. Tre generationer soldater beskriver sina erfarenheter från krig:

Rolf åkte till Kongo 1961 där svenska soldater hamnade i eldstrid för första gången på 150 år. Jan var plutonchef i Bosnien på 90-talet och hamnade mitt i en massaker. Robin har precis kommit hem från Afghanistan.

Deras berättelser är skrämmande lika, och välbehövliga i ett land som inte varit i krig på 200 år och ignorerat de soldater som skickats ut i världen och sedan hamnat i strid. Självklart är varken politiker eller försvarsmakt intresserade av att lyfta fram den råa och skitiga verkligheten, sådant ger ju inga popularitetspoäng. Därför är det imponerande att Armémuseum, av alla ställen, inte backar för det brutala utan försöker förklara och gestalta krig på nya sätt.

Där finns allt från uppbyggda scenarier, en liksäck och en soldat som bloggar från Afghanistan Det är så ett museum ska vara, saker sätts i kontext och handlar inte enbart om föremål i en monter. Några soldater som tjänstgjorde i Kongo tog livet av sig, likaså en soldat som var i Bosnien. Hur det kommer att gå med dem som precis kommit hem från Afghanistan vet ingen.

Flera söker nu jobb på en arbetsmarknad som inte direkt omfamnar före detta skyttesoldater.

Trots att Försvarsmakten har lovat att stötta veteranerna är det de anhöriga som får dra det tyngsta lasset. De som varit hemma och oroat sig, tagit hand om barn och all marktjänst, ska nu alltså lägga sin energi på att backa upp de hemvändande soldaterna. Många anhöriga är rejält bittra över att de själva inte får något stöd, vilket är förståeligt.

Därför hoppas jag verkligen att Stiftelsen Jespers minne kommer lyckas starta ett veterancenter dit människor med erfarenheter och trauman från utlandstjänst ska kunna vända sig för att få stöd och hjälp med både fysisk och psykisk rehabilitering.

100?000 svenskar har gjort utlandstjänst, lägg till hjälparbetare, UD-personal och anhöriga så är det en ansenlig mängd människor som är berörda. Ändå har de inte haft någonstans att vända sig, vilket är bedrövligt. Ständigt detta blundande för verkligheten. Förhoppningsvis kommer det nu bli ändring på det.

Av: Johanne Hildebrandt

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN