Mejla

Pernilla Ericson

Du är för fet för att bli älskad – eller?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

På vägen upp ur tunnelbanan möter den mig, reklamtavlan. Paret på en strand i solnedgången, vågorna brusar i bakgrunden. Han ler lyckligt mot sin älskade. Och den älskade, vars slanka bruna ben springer så lätt, ler förmodligen tillbaka. Men det är oklart. För hennes kropp täcks av bilden på en överviktig kvinna. Budskapet lyder ”Se drömmar förverkligas”.

I årets ”Biggest loser – tro, hopp och kärlek” läggs tonvikten på drömmen om att hitta kärleken. Den som finns på andra sidan om vågnålen som envist säger att du är för fet. Underförstått – om du bara blir smal så kommer någon att älska dig.

Och reaktionerna låter inte vänta på sig.

”filipanna” twittrar: ”Reklam för Biggest Loser. Jag blir lite förvirrad – de pratar om kärlek. Kommer den automatiskt om man blir smal?”.

”annastromberg” undrar: ”Vad insinuerar sjuans Biggest loser-reklam i t-banan egentligen? Att utan fightclubbing beachkropp blir det ingen kärlek? Kokar inombords.”

”Jwennerholm” skriver: ”Reklam för Biggest loser när deltagarna (cirka 22 år) bara: ’Jag har inte haft en relation i hela mitt liv’. Hepp, det har ju inte en annan heller.”

”Om bara.” Tv-kanalen trycker på samma knappar som hela skönhetsindustrin, den som får dig att ställa dig framför spegeln och konstatera att om bara brösten var större – näsan var mindre – benen var längre – musklerna var större – så skulle hen SE dig. Upptäcka och älska dig för den du är. Våra kroppar kan ständigt förbättras och modifieras för att duga.

Det är så lätt att trilla i ”om bara”-fällan. När jag gör det brukar jag tänka på Mikael Andersson. Han är författare och föreläsare. Han driver eget företag, och tillsammans med frun Christina har han barnen Sara, Simon och Linus. Paret träffades på en orienteringstävling, där hon arbetade som funktionär. Mikael föddes utan armar och ben. Ett handikapp flera ljusår tuffare än hundra extra­kilon. Men när jag såg honom tala greps jag av hans självlysande självkänsla, som det är omöjligt att inte lägga märke till och attraheras av.

Men vad kanalen nu försöker slå i oss är att det krävs ett perfekt yttre för att finna kärleken. Det är bullshit. Människor i alla storlekar och former finner kärleken varje dag.

Men kladdiga budskap är inte bantarsåpans största problem. Medarbetare har oroat vittnat om hur rasande fort kilon ska tappas – samtidigt som den ofta fjäder­lätta självkänslan i andra vågskålen lämnas obehandlad. Jag är inte förvånad över att så många ”Biggest loser”-deltagare rusar upp i vikt igen efter att ha nått den där ”drömvikten”. Om man inte tycker om personen i spegeln – tjock eller smal – hur kan man då behandla den personen som något vackert och viktigt?

Och förvänta sig att andra människor ska göra detsamma?

Eufori

Elise Andrew.
Elise Andrew.

Coola, unga biologen Elise Andrew driver facebooksidan ”I fucking love science”, där hon inför miljoner läsare skriver om det senaste inom forskning och vetenskap. Roligt nog blev hennes läsare chockade när det avslöjades att hon var just – kvinna.

Eh?

Krigets verklighet.

Hör på P3 Nyheter om fenomenet ”krigsturister”. Uttråkade ungdomar reser till Syrien i jakt på kickar. Och inser för sent att krig inte alls är som i tv-spelen. Mest sorgligt: de syrier som försöker hjälpa, och grips för lands­förräderi. Man häpnar över hur naiva vår tids unga kan vara.

Av: 

Pernilla Ericson

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Pernilla Ericson