Jag skulle önska att vi hade lite tråkigare

KOLUMNISTER

Det var kanske inte bättre förr. Men det var tråkigare. Och på något vis tycker jag ibland att just det tråkiga gjorde förr lite bättre.

Det kunde vara enormt tråkigt förr. Vissa dagar var så tråkiga att man nästan inte stod ut. Långfredagen var värst. Ingenting var öppet – och då menar jag faktiskt ingenting. Inte en butik, inte en kiosk, inte en biograf, inte en bensinmack. Inga tidningar kom ut, radion mässade grå-grå-grå-grå och i tv spände de blicken i oss så vi förstod att vi skulle lida för Jesus skull. Vi skulle ha tråkigt.

Även vanliga söndagar var enormt tråkiga, det minns jag från tonåren. Man drev planlöst tills man tröttnade och gick hem.

Att vänta på en buss var tråkigt. Man satt i en tråkig täckjacka och petade med skospetsen i marken och suckade. All väntan var tråkig förr. Hos doktorn, tandläkaren, systemet, varhelst man var tvungen att vänta hade man tråkigt.

I dag är det tvärtom. Vi lever i upplevelsemaximeringens tidevarv. Allt är skithäftigt alltid. Varje liten tidsficka späckas med upp­levelser.

Världens största industri arbetar 24/7 för att vi aldrig mer ska ha tråkigt. Inte ens tre minuter på en busshållplats ska tillåtas för­flyta till ingen nytta. Som tränade hundar tar vi upp våra apparater och börjar knappa.

Det kan ju ha kommit flera mail sedan vi stod i kön på apoteket för en kvart sedan. Tre minuter, det är ju perfekt för ett YouTube-klipp på mobilen. Man kanske ska skicka ett sms och säga att man kommer hem samma tid som vanligt. En tågresa på tre timmar innebär en långfilm och lite facebooking. På flyget samma sak. Det finns alltid ett musikbibliotek att sortera, gamla bilder att redigera, mail att rensa.

Och det är aldrig tråkigt. Det är fantastiskt. Hela vida världen i var mans hand. Vem kunde drömma om något sådant för bara 10–15 år sedan?

Jag älskar den digitala nya sköna tiden. Den är min livsstil sedan många år. Jag darrade när jag rörde vid padden som en kompis importerat från USA. Jag köper appar oftare än jag handlar mjölk.

Men ibland har jag så roligt att det nästan blir tråkigt.

Då händer det att jag drömmer mig tillbaka till ett kommunalt väntrum i beigegrönt med en sliten och obekväm soffa och en sönderbläddrad Kyrkans Tidning. Jag väntar på min tur bland andra tråkiga människor som har tråkigt. På det där gamla goda viset.

ARTIKELN HANDLAR OM