Hur hyllar vi våra döda?

KOLUMNISTER

Jag är på väg hem från Skåne. På X 2000 delar de ut hörlurar och det är många som följer begravningen i radio.

Som av en händelse har jag med mig den senaste rapporten om det så kallade Wallenbergmonumentet vid Nybroplan i Stockholm. Medan vi korsar det småländska höglandet, funderar jag på hur vi hedrar våra förebilder.

Alla vet att Raoul Wallenberg var en av vår tids stora hjältar. Under andra världskrigets slutskede räddade han mer än hundra tusen människor från en säker död. Minnesmärken finns över hela världen. Men det dröjde ända till 2001 innan ett monument avtäcktes i Raoul Wallenbergs egen hemstad Stockholm.

Då visade det sig att det var ett stycke samtidskonst.

("Samtidskonst" skall här förstås ironiskt. Samtidskonst är ett begrepp av samma typ som "den nya ekonomin". Det vill säga varken konst eller samtid.)

Wallenbergmonumentet påminde om tolv stycken halvtuggade lakritsbitar, alternativt om frusen hundskit.

Kritiken tog fart samma stund monumentet kom på plats. Därefter har den tilltagit.

- Det är en seger, förklarar arkitekt Aleksander Wolodarski som är ansvarig för torget med lakritsbitarna.

- Människor stannar och samtalar med varandra.

Men trots framgången har kulturförvaltningen den senaste tiden suttit i krismöten. Efter vågen av upprörda insändare i tidningarna har kansliet kommit fram till att många människor upplever att det finns ett glapp mellan mannen och konstverket.

Till och med en medlem av juryn som valde konstverket har avslöjat att hon inte riktigt förstår.

- Jag frågar mig i likhet med många andra vart Raoul Wallenberg tog vägen, deklarerar konstnären Cajsa Holmstrand.

De ansvariga tolkar detta som att allmänheten behöver "nycklar" för att ta till sig hundskitarna.

- Skulpturerna är inte begripliga för alla, säger Alexander Wolodarski. Vanliga människor har svårt att ta till sig anläggningen.

Men nu har man funnit en lösning. Akademiledamoten Per Wästberg som var ordförande i juryn som valde ut monumentet skrev tidigt en text som många på kulturförvaltningen, enligt Svenska Dagbladet, uppfattade som "strålande". I det sammanhanget visade Wästberg också sin förmåga till fri association. De svarta korvarna framför honom var sfinxer (till på köpet sfinxer som rörde på sig), förkolnade kroppar, trädstammar, sår, gropar, gjutformar, och så vidare och så vidare.

Tanken är nu att ställa ut Wästbergs text tillsammans med korvarna.

Hundskitarna skall förses med bruksanvisning.

För övrigt menar många stockholmare att Wallenbergmonumentet är som bäst på natten, då det över huvud taget inte syns. Men konstkansliet har ett svar även på det problemet.

Ljussättning.

- Inga skarpa strålkastare, men figurerna skall få volym i mörkret.

Tåget gör ett kort uppehåll i Nässjö. Fem mil härifrån ligger Katthult.