Låt ungen stanna när gästerna från Finköping kommer

Foto: COLOURBOX
När gästerna kom, då fick man gå hem. Jag kände mig alltid som en värdelös bonnaunge, skriver Malin Wollin.
KOLUMNISTER

När kompisens föräldrar skulle få gäster, då fick man gå hem.

När man hörde ljudet av främmande människors bil på grusuppfarten, då visste man att det var dags att vända blad.

Minns ni?

Man satt på mattan i barnrummet och var extremt upptagen med att pressa ner Barbiebenen under ratten på Barbiebilen så att man kunde hinna i tid till Barbiejobbet på Barbiekontoret (ett tajt litet kontor i bokhyllan, vägg i vägg med tummade Starlet på rad).

Då ropade någon från våningen under.

”Malin, nu får du gå hem, vi får gäster snart!”

Sabla skit. Plocka undan. Lägga Barbieskorna i Barbielådorna. Parkera bilen under sängen. Cykla hem.

Gäster. Finklädda och tråkiga. Borttvingande. Ivägkörande. Visad på den himla porten blev man.

Jag kände mig alltid som den värdelösa bonnaunge jag säkert var.

Nu skulle det ätas middag, dyrt kött och ris från Uncle Bens. Säkert blev det efterrätt också.

Då får Malin gå hem, hon är ju alltid här, henne kan vi se jämt.

Vi behöver inte ha en varjedag-unge här när vi får främmande som har klätt sig i sina finaste skjortor och sammetsklänningar.

Jag har en del lärdomar med mig från barndomen som jag har svurit att använda i mitt eget föräldraskap. En av dessa lärdomar är den att det gör ont att gå hem därför att något bättre är på ingång. Det gör ont på vuxna och det gör ont i ett barn. Man köpte logiken, visst, nu ska de ha uppstyrd middag, då kan jag inte vara här.

Men varför kunde jag inte vara där? Varför kan inte människor blandas?

Eftersom jag inte hade ett vettigt svar på den frågan förblev den inneboende känslan: jag är mindre värd.

I helgen stod en pappa i vår hall för att lämna av en kompis till ett av våra barn.
Från tvättstugan hör jag pappan prata med Joachim.

”Vad ska vi säga för tid?” frågar pappan.

”Vi behöver inte säga någon tid, vi får gäster vid 16-tiden, annars är det ingenting”, svarar Joachim.

Och det sticker till i mitt ansikte. Som en blodprovsnål i varje por.

Jag släpper smutsbyken ner i golvet, sträcker ut överkroppen genom dörröppningen och vrålar upp för trappan:
”MEN DET SPELAR VERKLIGEN INGEN ROLL, HAN FÅR STANNA HUR LÄNGE HAN VILL!”

Lite besynnerlig stämning när barndomens småspöken fladdrar fram ur gömmorna och blandar sig i leken i ett radhus i nutiden.

Mitt hus ska alltid vara öppet. Om en unge är här varje dag, dygnet runt. Om vi har en unge hos oss så ofta att vi kan känna på doften att han har gått hem.

Aldrig att jag skickar hem den ungen.

Inte för allt främmande från finköping.

För det är den ungen som gör alla våra dagar mellan finbesöken.

Det är den ungen som står ut med oss i vårt värsta.

Den ungen förtjänar det bästa.

Det dyra köttet och efterrätten.


Flyget suger. När man tror att man är så pass gammal att man inte kan komma på fler saker att vara rädd för. Då sugs en tvåbarnsmamma ut genom ett flygplansfönster och dör. (Aldrig mer kriga om en fönsterplats)

Tåget duger. Fast vad pratar jag om, jag flyger ju ändå aldrig. Och snart, ”snart”, kanske jag kan åka höghastighetståg! Jag har redan upplevt höghastighetsbyten i Alvesta, så jag kan den biten.

ARTIKELN HANDLAR OM