Mejla

Alex Schulman

Istappen är kvar när min fru kommer till bårhuset

KOLUMNISTER

En gammal sanning om Stockholm och hur man skiljer dem som bor i staden från turisterna är denna: Hen som går på gatan och tittar upp mot fasaderna är turist. Hen som tittar ner i marken är stockholmare. Och på så sätt kan man vandra genom staden, möta någon och snabbt och smidigt fastslå vad det är för person man har att göra med.

Denna regel gäller alla ­dagar på året - utom just nu.

Under de senaste två veckorna gör stockholmarna nämligen inget annat än att titta uppåt, mot fasaderna och taken. Vi lever i skräck, en skräck som fört oss närmare varandra.

Plötsligt pratar vi med varandra, vi står i klungor på trottoarerna och pekar uppåt och kisar och ser ­bistra ut. Vi mumlar saker. Betraktar stuprännan där uppe och viskar: ”Titta på den där ­jäveln då.” Och så väser en annan: ”Men där då, fy för satan, den var äcklig, du.” Och så hukar vi oss vidare, medvetna om att vi vilken ­sekund som helst kan dö.

Vi är en miljon människor i den här staden och vi fruktar alla istapparna. Det är en tydlig, ren rädsla, ­konkret: Jag är rädd för att en av de där istapparna ska lossna och falla över mig, och sen ligger jag där på marken, genomborrad av ett spett av is som drivits genom min skallbas som en varm kniv genom smör, ­ända ner till bäckenet.

Och folk skriker och ringer larmnummer, men när ambulansen kommer är det redan för sent, det är plastsäck med dragkedja och så får jag en lapp fäst vid stor­tån och hamnar i ett skåp i ett kylrum och sen ska jag identifieras och min fru kommer och obducenten vill förvarna henne om att jag är ”rejält sargad” och hon får se mig, istappen ­sitter kvar i min uppfläkta skalle, och hon står där och hulkar en stund. ”Ja … Ja, det är han”, säger hon och ­lämnar gråtande platsen.

Den här plötsliga rädslan för is har gjort oss mer ­ödmjuka som varelser.

Vi vet att det är en skoningslös tid och vi kan reglerna. Vi vet att om vi inte ser upp, så kan våra liv ­vara över.

Vi vet att det finns sätt att minimera riskerna, vi planerar stegen, hastar snabbt ­förbi farliga passager, men till syvende och sist tvingas vi inse att vår eventuella överlevnad har med ren och skär tur att göra. Därför känns Stockholm som ­världens farligaste stad. Men till tisdag skulle det tydligen bli plus tre igen, skönt.

Av: 

Alex Schulman

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Alex Schulman