Svaren finns inte på mordplatserna

Malmö.

Några journalister sökte svar på sina frågor utanför den bombarderade polisstationen på Eriksfältsgatan, men där fanns bara en fåordig hantverkare som monterade pansarplåt över ordningsmaktens sönderskjutna fönster.

Svaren fanns någon annanstans.

De fanns heller inte på parkeringsplatsen där någon sköt ihjäl en 48-årig man: det enda som gick att finna var kriminalteknikernas frusna saneringsvätska, samt en kvast blommor någon lagt dit.

Svaren fanns hos Sigrun ­Sigurdsson, arbetsförmedlare med lång erfarenhet från Rosengård. Hon har på senare år fått bygga ut sin yrkesbeteckning och kallas nu uppsökande arbets­förmedlare. Bara titeln antyder att något inte är som det ska. En arbetsförmedlare som söker upp dem som ska söka arbete?

Jo, arbetsförmedlingen har börjat leta efter ungdomar som för­svunnit i svarta hål i vårt fina, ­välorganiserade välfärds­samhälle. De bara försvinner. De finns ­inte i någon utbildning, de är inte inskrivna på socialen eller ­arbetsförmedlingen eller någon annanstans.

Så Sigurdsson och hennes kolleger ger sig ut och knackar dörr och frågor efter dem. Ahmed? Muhammed? Som gick ut nian för två år sedan, tre, fyra – och sedan inte hörts av?

För närvarande har arbets­förmedlingen cirka tusen namn på ungdomar i åldern 16 till 25 år som har lämnat samhället. De ligger hemma på soffan och ­stirrar i taket. De är medlemmar i något gäng.

De är andra eller tredje generationens invandrare.

Läs den meningen igen.

Andra eller tredje generationens invandrare.

Även den klassificeringen ­säger att något är fel. När blir man svensk i Sverige? Hur länge ska man vara invandrare?

Jag har besökt Rosengård många gånger och varje gång har jag träffat välmenande och duktiga socialarbetare och arbetsför­medlare och andra utsända från ­välfärdssamhället. Senast var det ett stort projekt som gällde ”samverkan” mellan arbetsförmedling och socialtjänst.

Jag minns inte riktigt vad det gällde. Det är i alla fall nedlagt. Jag frågar chefen för arbetsförmedlingen. Hon suckar, minns heller inte:

– Det har varit så många projekt ...

Det senaste är alltså upp­sökande arbetsförmedlare. Jag är övertygad om att Sigrun ­Sigurdsson gör en strålande och en viktig insats för många individer. Men medan hon utför sitt viktiga värv fortsätter gettot att växa, och de som ställer sig utanför samhället blir fler.

– Det är hårdare kriminalitet nu än för fem år sedan. Gängen har etablerat sig. På Herrgården (ett område inom Rosengård) sitter Black Cobra helt öppet och smågrabbarna rör sig runt dem och får springa ärenden. Vi försöker tala med dem. Vår och sommar är vi ute med ungdomskommunikatörer, säger Sigurdsson.

Det sista ordet kan ni också ­läsa en gång till. Ungdomskommunikatörer. Personer som är anställda för att kommunicera med ung­domar.

– Det har gått fort. 2007 kom Black Cobra från Köpenhamn och etablerade sig. Det året fick jag min första gängmedlem som arbetssökande. Det gick bra ett tag. Nu sitter han på Hall. Han är 25 år, säger Sigurdsson.

För närvarande har Sigurdsson 97 klienter. Hälften har ­något kriminellt bakom sig.

– Jag vet killar som haft ständig kontakt med polisen sedan tolvårsåldern. Många tror att deras föräldrar är passiva. Det är de ­inte. De engagerar sig och försöker stödja och fostra sina barn. Men gängen på gatan är intressantare.

Varför är gängen intressanta?

På Herrgården bor 5 000 personer officiellt, sannolikt är de ­betydligt fler. 16 (!) procent av de vuxna förvärvsarbetar.

66 procent erhåller social­bidrag. Vilken framtid ser ett barn som växer upp där?

Gänget är genvägen till ­respekt och inkomster.

Så det är mycket ­enkelt att få ner våldsbrottslighet och allmän kriminalitet. Bryt upp gettot. Utbildning. Arbete. Återstår att besvara ­frågan: Hur gör man?

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM