Slutsats i Jonssonfallet: Vi är bättre än alla andra

Foto: Calle Jonsson.
KOLUMNISTER

I morgon har det gått 15 år sedan en svensk yngling greps på den grekiska ön Kos, misstänkt för att samma dag ha huggit och stuckit en man åtta gånger med kniv.

Det innebär att brottet preskriberas, vilket föranledde Expressen nyligen att utbrista ”Calle Jonssons ­seger mot grekiska polisen”.

Som om det handlade om en tränares taktiska triumf i fotboll och inte om att ha hållit sig undan en europeisk arresteringsorder och en rättegång om ett mycket allvarligt brott.

Att jag nämner den andra kvällstidningen handlar nu inte om att jävlas med konkurrenten. Berättelsen om  Calle Jonsson är inte den svenska journalistikens vackraste stund och även Aftonbladet har genom åren gjort sitt bästa för att framställa grekisk rättvisa som suspekt.

Tacksam var dramaturgin. En pursvensk gosse i klorna på mörkhåriga män som inte skydde några medel för att sätta fast honom. I ett halvår satt vår hjälte i en skitig cell innan föräldrarna fick ut honom mot borgen.

Hur såg då bevisningen ut? Offret och dennes vän pekade ut svensken. Andra omständigheter gjorde att den misstänkte ansågs vara bunden till både platsen och tiden för mordförsöket. Och offrets blod fanns på Jonssons tröja.

I upphetsningen glömdes det bort att dessa indicier sannolikt hade resulterat i fällande dom och kännbart straff i Sverige. Att Jonsson i den första rättegången friades, något som onekligen tyder på att rättssäkerhet existerar även i Grekland, var det inte heller så noga med.

Det här är inte den enda gången pressen går bananer över hur andra länders domstolar behandlar svenskar. Ta bara Annika Östberg, som har suttit i fängelse i USA för inblandning i två mord.

År ut och år in beskrevs hon som den svenska kvinnan som dömdes till livstids fängelse av ett orimligt amerikanskt rättssystem. Det var ju inte hon som höll i vapnet! Detta är vansinne!

Sanningen är att Östberg var djupt insyltad i båda morden. Sanningen är att hon även enligt svensk lag hade fällts.

Journalistiken kring dessa brott påminner om den senaste tidens bisarra påståenden om att det finns tjusiga värderingar som är typiskt svenska. I båda fallen handlar det om självförhärligande: Vi är bättre än ­andra.

Chauvinism, är ett ord jag kommer att tänka på.

ARTIKELN HANDLAR OM