Gympadebatten borde handla om skolkande flickor

Gemensam skolidrott är inte självklart bäst.

Väntar man snällt så får man till slut chans till revansch. Den muslimska friskolan Al-Azhars könsuppdelade idrottslektioner blev det perfekta tillfället för Gustav Fridolin att ta avstånd från de ­imaginära islamister som ska ha infiltrerat Miljöpartiet den senaste tiden. Och snabbt fick han en lång rad kollegor från hela det ­politiska spektrat med sig.

- Har man problem med tryggheten mellan killar och tjejer måste man jobba med det. Skolan har ett uppdrag att bryta förlegade könsnormer, deklarerade Fridolin.

Och plötsligt stod det klart att vi hade att göra med Svenska Värderingar. Sådana som halva regeringen och hela borgerlig­heten omfamnat under sommaren, utan att riktigt kunna skaka fram några konkreta exempel.

Det finns skäl att diskutera varför Sverige alls tillåter religiösa friskolor (eller friskolor över huvud taget) om det i grunden innebär att elever inte garanteras samma kvalitet på undervisningen.

Men debatten om könsseparatistisk skolidrott borde kanske mer än något handla om den ­skolkande tonårsflickan.

Att sära på killar och tjejer i skolidrotten var kutym i Sverige ända fram till tidigt 1980-tal. Vi som gick i skolan efter det minns gympan i tonåren med olika erfarenheter. Jag tänker på Lisa som hade mens varje torsdag förmiddag och Cissi som så fort det var idrottslektion hade tid hos skol­kuratorn. Samt de flickor som, drabbade av en nästan epidemisk anorexia, svimmade och fick läggas med benen i högläge så fort vi var färdiga med uppvärmningen.

Själv höll jag på med bollsport på fritiden och var utrustad med en tävlingsinstinkt som gränsade till hybris. Jag kastade mig orädd in i närkamper och minns hur tårarna brände bakom ögonlocken när Danne i 9B, som kommit i målbrottet när han var elva och lyfte fria vikter på fritiden, ändå enkelt tog bollen ifrån mig när vi spelade innebandy.

Jag ringer mamma, före detta idrottslärare och jämställdhet­s­entusiast, och frågar om hon gör mig arvslös om jag kommer ut som separatist.

Ej alls, visar det sig. Enligt hennes erfarenhet har flickor högre närvaro och presterar bättre i de moment då de skiljs från pojkarna på skolidrotten (och då är ändå sharialagarnas inflytande så gott som noll på den kommunala högstadieskolan i Skara).

Barbro Carlis avhandling från 2004 är en av flera som ger henne rätt. Carlis forskning visar att flickor systematiskt missgynnas i betygsättningen vid gemensam skol­idrott, framför allt i takt med att kvinnliga kodade moment som redskapsgymnastik, dans och rytmik ersatts med tävlings­baserad bollsport.

Könsseparatism är en känslig fråga i Sverige, men kvinnors behov av egna rum återfinns i hela samhället. Sex av åtta r­iksdagspartier har egna kvinnoförbund, från Sverigedemokraterna (fniss) via den borgerliga fyr­klövern till S.

I en perfekt värld hade förstås varken patriarkala strukturer eller tonårshormoner stått i vägen för gemensam gympa. Men i väntan på att världen (och biologin) ska komma ikapp våra svenska värderingar kan det vara värt att överväga alternativen.

WOW

En amerikansk studie visar att människor som läser klassiker utvecklar en större empatisk förmåga än de som läser toppliste-litteratur. De litterära finsmakarna har ­lättare att relatera till och ­sätta ord på både egna och andras känslor.

WTF

Ett tyskt lagförslag tvingar nyblivna mammor att uppge ”vilken man som var när­varande vid befruktningen”, om deras partner miss­tänker att han inte är biologisk far till avkomman. Enligt inrikes­minister Heiko Maas för att ”oskyldiga” män ska slippa betala underhåll.

Man får hoppas att brevbäraren har lite sparkapital.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM