Viktigt att Ekot värnade pressetiken

KOLUMNISTER

Efter det fruktansvärda terrordådet i Orlando har ännu en förvirrad debatt om svensk pressetik brutit ut.

Denna gång har även människor som borde veta bättre deltagit.

Vrede av ett slag som inte kan vara nyttigt för blodtrycket riktades i sociala medier i går mot Ekot, vars ansvarige utgivare Olle Zachrison beslöt att inte direktsända en presskonferens som polisen i Orlando höll.

Detta för att han inte ville att namn på den förmodade mördaren skulle publiceras och eftersom han inte visste om obekräftade uppgifter eller detaljer om offren skulle dyka upp.

Ny näring gavs därmed åt en av samtidens populäraste konspirationsteorier, att gammelmedia mörklägger.

För dem som tror att det ligger till på det viset spelade det ingen roll att strängt taget alla stora mediehus i Sverige tidigt publicerade namn och bild på 29-årige Omar Mateen och att det alltså inte var förenat med större svårigheter att ta reda på vem han var.

Att Ekot senare på kvällen, efter att  FBI bekräftat namnet, fattade ett nytt beslut var inte heller av betydelse för dem som hade bestämt sig för att sanningen förtigits.

Censur! ropades det på Facebook och Twitter. Ekot vågar inte berätta att detta tycks vara ett islamistiskt terrordåd!

Men beslutet hade inte ett dugg med censur att göra. Censur är när staten förhandsgranskar till exempel film eller litteratur. SR ägs av en stiftelse vars uppgift är att vara en buffert mellan statsmakten och public service-bolagen. Dessutom skedde inte granskningen av presskonferensen i förväg utan i efterhand.

Det som i själva verket hände var att en ansvarig utgivare fattade ett självständigt beslut som var väl förankrat i det pressetiska regelverket. Sådant sker hela tiden, även när myndigheter kallar medierna till sig för att berätta någonting.

Jag har stått i Aftonbladets tv-studio och kommenterat presskonferenser som hållits av svensk åklagare och polis och som vi har sänt med fördröjning för att en tekniker i kontrollrummet ska hinna trycka på pip-knappen varje gång den åtalade personens namn nämnts.

Zachrisons beslut var, tycker jag, försiktigt i överkant. Att det var rätt person som var namngiven rådde det knappast tvekan om vid tiden för presskonferensen. Och att anhöriga till mördaren och offren riskerar att lida publicitetsskada av vad svensk radio berättar förefaller mindre troligt.

Men det handlar inte, som många febrigt hävde i går, om någon ny policy. Ekot har alltid hållit låg profil i vissa sammanhang. Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur det pep till i radio under sändningen av rättegången om mordet på Olof Palme var gång Christer Petterssons namn nämndes.

Att en ansvarig utgivare klarar att stå med fötterna på jorden även vid stora nyhetshändelse är viktigt. Minns då tidningar, radio och tv publicerade namn och bild på en ung man som på vaga grunder misstänktes förbereda ett terrordåd i Sverige.

Han var i själva verket en oskyldig asylsökande som checkat in på Ica Boliden på Facebook och som av allt att döma inte har gjort en fluga förnär. För många år framåt kommer hans namn på Google att vara förknippat med terrorism, vilket knappast underlättar hans chanser i livet.

Vi ser attackerna på pressetiken komma oftare och oftare. Efter dubbelmordet på Ikea. Efter att en försvarsanställd i Skara ljugit om att han blivit knivhuggen av två män som såg ut att komma från mellanöstern. Efter att en kvinna i en mindre svensk stad anmälde en överfallsvåldtäkt som av allt att döma inte hade inträffat.

Kraften i drevet mot medierna var vid dessa tillfällen oerhörd: Ni säger inte som det är! Ni mörkar! Ni försöker föra oss bakom ljuset!

Det nya denna gång var att inte endast de vanliga foliehattarna deltog i kören. Även till exempel inrikesminister Anders Ygemans pressekreterare Victor Harju, en person som borde veta bättre, tutade och körde.

Pressetiken är  föränderlig och måste kunna diskuteras. Men i en tid när precis vad som helst publiceras på  internet tror jag att det är viktigare än någonsin att den svenska journalistiken står upp för en samling regler som  har  funnits i över 100 år och som formulerades för att möta politiska hot om inskränkningar i tryckfriheten.

Det hade varit enklare och bekvämare för  Zachrison att fatta samma beslut som de flesta andra utgivare gjorde. Det hedrar honom att han stod upp för det han ansåg vara rätt.

ARTIKELN HANDLAR OM