Det provocerar mig – och säkert många löneslavar

Foto: Nils Jakobsson/Bildbyrån
Kim Ekdahl Du Rietz.
KOLUMNISTER

Orden drabbar mig först när jag tänker på Kim Ekdahl Du Rietz.

Jag minns inte vem som sa det, eller exakt hur meningen formulerades. Kanske var det fotbollshjälten Håkan Mild, kanske sa han:

”Man ska inte göra det man vill. Man ska göra det man är bra på.”

Mottot har legat i bak­huvudet och bubblat, som ett slags livsvisdom. Tills nu, när jag tänker på Kim Ekdahl Du Rietz.

Han är Lundapågen som under sin uppväxt ofta beskrevs som svensk handbolls framtid.

I dag är han 27 år och stjärna i Bundesligalaget Rhein-Neckar Löwen, regerande mästare i världens bästa liga. Bättre dagar är Kim Ekdahl Du Rietz värld­ ens bästa handbollsspelare.

I helgen inleddes VM i Frankrike. Men när Sverige slog Bahrain i premiären var Kim Ekdahl Du Rietz inte på plan.

Kanske såg han inte ens matchen. För världens bästa handbollsspelare tycker inte längre att handboll är roligt.

Han slutade i landslaget redan för tre år sedan. I sommar spelar han sin sista match i Bundesliga och därefter lägger han av.

– Jag har ingen lust, säger han i en intervju med Sportbladet.

Kim Ekdahl Du Rietz ­berättar att han aldrig hade några ambitioner med handbollen. Första gången han ville sluta var han 14 år.

Ändå var han en super­talang. Han tjänade några tusenlappar, vilket var guld för en gymnasiestudent. Sedan ledde det ena till det andra.

De senaste åren har Kim Ekdahl Du Rietz kommit tillbaka efter sommaruppehållet och direkt börjat räkna ner de tio månaderna till nästa semester.

Samtidigt: Alla längtar väl till semestern? Och hur många kan jobba inför tusentals supportrar och samtidigt tjäna miljoner?

Det provocerar mig, och det provocerar säkert många löneslavar ute i landet.

Men ändå:

– Utåt sett är det optimalt. Men det finns ingen objektivitet i lycka, säger Kim Ekdahl Du Rietz.

Så nu blir livet annorlunda. I sommar tar han en kandidatexamen i psykologi. Sedan vill han läsa språk och resa mycket, möjlig­heterna är ”obegränsade”.

Nästan alla knegar på, vilket alla så klart måste göra, men: Vad ska vi säga när vi knackar på hos Sankte Per och han frågar om vi följde våra drömmar?

Kim Ekdahl Du Rietz vet vad han ska svara.