Mejla

Malin Persson Giolito

Jag blir mer och mer lik Gilbert Grapes mamma

Johnny Depp och Darlene Cates, i filmen ”Gilbert Grape” från 1993.

Foto: ARKIVBILD

KOLUMNISTER

Helgen då Sverige firar mors dag åker jag upp till Trumvallen i Jämtland för att rida cowboyridning. Det är inte första gången jag är där, för har du en gång ridit genom svensk urskog, över fjällbäckar och myrmark upp på Världens topp, då kommer du att vilja göra om så många gånger du bara kan. Men nu är jag där med mina äldsta tjejkompisar och för dem är det första gången. Därför inleds första dagen med att vi får lära oss grunderna i hur man hanterar en cowboyhäst, hur du får den att gå efter dig som en lydig hund, stanna när du stannar, backa när du backar, vända på stället och respektera dig och ditt fysiska utrymme.

”När den gör som jag vill”, undrar en av mina vänner. ”Ska jag berömma den då?”

”Nej”, svarar Hanna, som är vår lärare och guide under dagarna vi är där. ”Det finns ingen anledning att berömma en häst för att den gör som den ska.”

”Vad ska jag göra då?” undrar kompisen.

”Vänd den ryggen och låt den vara ifred”, säger Hanna.

 

Jag tänker på det där en stund.

”Jag borde göra så med min man”, säger jag när vi äter lunch. ”Bara för att han sköter sig och beter sig som folk finns det väl ingen anledning att hålla på och gulla och berömma honom hela tiden?”

Vi skrattar åt det tillsammans. På kvällen, framför den öppna elden pratar vi om barnuppfostran. Vi har allesammans barn, i olika åldrar, men eftersom vi åtminstone har lämnat de där allra första åren som dödströtta bebismammor bakom oss så är det inte
längre mjölkstockning, sovvanor och matallergier vi pratar om, utan andra utmaningar. Och utan att gå in på några detaljer så har jag inte ens lyckats ta första tuggan på första kvällens middag innan jag börjar gråta.

 

Ibland är det jobbigt att vara mamma. Trots att barnen är friska och världens mest fantastiska ungar och trots att jag ska passa mig noga för att klaga. Det är ändå tufft. Så jag gråter en skvätt, blir tröstad av mina vänner och gråter lite till. Jag brukade tycka att jag var en bra mamma som åtminstone begrep när hon gjorde fel. Nu, när två av mina barn har flyttat hemifrån och den yngsta längtar intensivt efter att få göra detsamma, känns det som att jag har tappat bort bruksanvisningen. Hur gör man egentligen? Är det någon som vet det?

”Man måste alltid visa att man finns där för sina barn”, säger en av mina vänner. ”Man måste låta dem bli vuxna”, säger en annan. Vi äger inte våra barn. Det är viktigt att som förälder sätta gränser. Man ska inte kontrollera dem, de måste få lära sig att bli självständiga. De måste få veta att de inte kan bete sig hur som helst. Man måste alltid finnas där och lyssna. Det går inte att tvinga sig till förtroende.

Jag nickar och lyssnar. Men innerst inne vill jag bara att Hanna ska lämna sina hästar, komma hem till mig och lära mig hur jag ska göra för att mina fölungar inte ska springa ifrån mig.

 

Sista dagen i fjällen är för säkerhets skull mors dag. Alla mina tre barn är geografiskt långt borta men som alltid i mina tankar hela tiden. Och medan min häst letar sig fram i terrängen gör jag vad jag kan för att vara både bestämd och följsam. Lätt, men ändå fast på handen, trygg och mjuk, men ändå bestämd och självsäker.

Kan man verkligen klandras om man blir en liten smula förvirrad?

När resan är över och jag har kommit hem är jag trött, kroppen värker på det där viset den värker när blivit utmanad. Jag lägger mig i soffan med en halv påse chips som jag hittar i skafferiet och börjar titta på Gilbert Grape. Jag säger ofta att jag blir mer och mer lik Gilberts mamma, folk tror att jag skämtar. Men säga vad man vill om henne, hon får i alla fall full poäng i fysisk närvaro.

Ständigt där, djupt nedsjunken i tv-soffan. Det klarar jag, tänker jag.

Och jag kommer – oavsett hur bra eller dålig jag är på att hantera cowboyhästar – aldrig någonsin att vända mina ungar ryggen. Inte ens om de gör precis som de ska och lämnar mig.

 

Av: 

Malin Persson Giolito

Publisert:

LÄS VIDARE

Ni svenskar får för fan sluta klaga på corona-reglerna

ÄMNEN I ARTIKELN

Föräldraskap

Hästar

Jämtland