Säpos förlorade år

KOLUMNISTER

Att Säpo har en något diffus uppfattning om hur många våldsamma nazister det finns i Sverige är ingen tillfällighet.

Sedan skyskraporna föll på Manhattan har säkerhetstjänster i västvärlden koncentrerat sig på islamistisk terrorism och skjutit annan politisk extremism åt sidan.

LÄS OCKSÅ:
UNIK kartläggning: Svenska nazister
”Det är inte skinheads, det är fullblodsnazister”

Aftonbladets och Svenska Dagbladets granskning "Hotet inifrån" leder till en del dystra slutsatser.

Medan Säpo har god koll på hur många jihadistiska extremister det finns i landet, runt 2 000, är kunskapen om nazister mindre utvecklad.

En siffra som nämns är 1000 politiska extremister, men i den ingår även personer inom ytterlighetsvänstern.

De våldsorienterade salafisterna ska på intet sätt underskattas. 2000-talets attentat runt om i världen, däribland i europeiska storstäder, är fasansfulla. Att Sverige inte är förskonat har personer som Taimour Abdulwahab och Rahkmat Akilov gjort klart med all önskvärd tydlighet.

Denna form av terrorism måste bekämpas med full kraft.

Men i berättelsen om vår tids ideologiska mord tenderar den inhemska radikalnationalismen få ett för litet utrymme.

Låt oss inte glömma att det tills den 7 april 2017 i Sverige endast var högerextremister som lyckats döda andra än sig själva av politiska skäl.

John Ausonius, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson är de mest kända exemplen. Men det finns fler. I "Den ensamme terroristen", höstens kanske viktigaste bok, beräknar religionsprofessor Mattias Gardell att radikalnationalister begått minst ett 20-tal mord och dråp sedan millenieskiftet.

Ett hot som bör tas på största allvar, inte minst i ljuset av att nordens värsta terrordåd begicks av högerextremisten Anders Behring Breivik.

Källor inom säkerhetspolisen talar om förlorade år. 2000-talets fixering vid den islamistiska terrorismen, påhejad av president George W Bush, svenska politiker som vill visa handlingskraft och alarmistiska medier, har lett till att kunskap gått förlorad.

Kanske handlar det även om underskattning. Svd/Aftonbladet har bland annat gått igenom Säpos över 500 sidor förundersökning om de nazistiska bombdåden i Göteborg samt "slasken", överskottsmaterialet.

Där finns endast 11 sidor om att två av de tre nyligen dömda extremisterna militärtränat i Ryssland några månader innan det första attentatet.

Möjligen gick det inte att komma längre för utredarna, men jag föreställer mig att det säkerhetspolisiära intresset för bakgrunden varit större om det varit IS-sympatisörer med utbildning i Syrien som sprängt bomberna.

Låt mig nämna ytterligare tre exempel på utredningar det borde ha lagts mer energi på. Tre fall där personer sprungna ur den nationalsocialistiska miljön har avslöjats innan eventuella attentat ägt rum.

Den 2 april 2014 gjorde tullen en stickprovskontroll av en paketförsändelse från USA adresserad till en 40-årig man i västra Sverige. Paketet innehöll två järnpipor som tillhörde kulsprutepistoler.

Vid husrannsakan hittades en hel del vapen och nationalsocialistiska föremål, bland annat en hakkorsflagga.

Den 17 juli 2015 stoppade polisen en gammal Amazon utanför Falkenberg. I bilen satt två bröder, varav en verkade vara påverkad utan att lukta alkohol.

Hemma hos den hittades 50 kilo dynamit och en stor mängd vit makt-litteratur. Deras mamma, sd-politiker på lokal nivå, greps i närheten med tändhattar i en påse.

Spåren ledde vidare till en 51-årig man, som visade sig ha ytterligare ett halvt ton dynamit.

I förhör berättade ett vittne att en av bröderna skrutit för henne om att han skulle bli större än Breivik.

Natten till den 1 augusti 2016 fick en polispatrull syn på en man i kamouflagekläder som stod utanför en bil vid en sopstation i Eskilstuna.

I hans bil fanns molotovcocktails och vid husrannsakan hittades ölburkar med spikar, rökbomber samt utskrifter från internet om hur man tillverkar brandbomber taget från "Terroristens handbok".

Mannen hade en egen youtubekanal där han lagt ut nationalsocialistiska kampfilmer.

Gripandena av dessa personer ledde till några domar, men den politiska dimensionen i deras verksamhet utreddes inte ordentligt.

Med detta sagt försöker jag inte insinuera att Säpo rycker på axlarna åt inhemsk nazism. Utredningen om bomberna i Göteborg lämnar möjligen en del övrigt att önska, men tre personer har trots allt dömts till fängelse.

Det finns även tecken som tyder på att säkerhetspolisen ägnar detta fenomen större intresse än tidigare. Så sent som 2009 beskrevs vit makt-miljön som en "marginell ungdomsrörelse". Så låter det inte längre.

Och 2016 organiserade Säpo om en del av sin verksamhet. En enhet hanterar både författningsskydd och kontraterrorism, vilket har lett till bättre förmåga att bedöma och reducera hot oavsett terroristers ideologiska övertygelse.

Det var en klok förändring. Våldsamma extremister har oavsett tillhörighet en hel del gemensamt och analytiker och utredare med olika inriktning får större nytta av varandras kunskap om de tillhör samma avdelning.

Avslutningsvis: Ni behöver inte kasta er på mailen och börja skälla om att jag inte tar upp våldsvänstern. Skälet till att den sortens extremism utelämnats i denna kolumn är att den inte har gjort något större väsen av sig på senare år.

Möjligen finns dock tecken på att den saken håller på att förändras. G 20-mötet i Hamburg i somras var ingen lek. Och hur det blir i Göteborg i samband med lördagens nazistdemonstration återstår att se.

Anledning att återkomma till ämnet kan uppstå.