Coronapandemin löser inte klimatkrisen

Av: Frida Hylander

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag har alltid tyckt att livet varit snällt mot mig. Inte utan motgångar, men motgångar som har kunnat tacklas med slit och envishet. Där marginalerna i slutänden varit på min sida. Den här våren har jag börjat tvivla. I den massiva motgång en global pandemi på toppen av en rasande klimatkris innebär är det nog fler än jag som tvekar på om livet längre vill oss väl.

 

Ingen vet ännu säkert om coronakrisen kommer att underlätta eller motarbeta klimatomställningen. När nu flera länder lättar på restriktionerna driver politiker på för att i storstäder som exempelvis Paris permanent lägga om stadstrafiken till att premiera mer plats för cyklar och gångtrafikanter.

 

I EU-parlamentet pågår en högintensiv kamp om skärpta utsläppsmål och för en månad sen skrev 180 chefer, fackpampar och lobbyister ett öppet brev som förespråkade att coronakrisens återhämtning måste bygga på gröna principer och stärka klimatomställningen. Parallellt finns det en ökad risk för att krisen destabiliserar förutsättningarna för internationellt samarbete, men också att ogenomtänkta beslut fattas på bekostnad av miljön. Som när man nyligen försökte desinficera strandremsan i den spanska staden Zahara de los Atunes i ett försök att skydda strandbesökarna - men där det enda som hände var att allt växt- och djurliv dog.

 

Här hemma har regeringen fullt upp med att påminna oss om att den här krisen kommer att tömma ladorna så att vi inte kommer ha råd att ta hand om klimatkrisen, alltmedan flygindustrin garanteras miljardlån.

 

I det här fönstret av potentiella förändringar fortgår också vissa saker relativt oförändrat. Jag skriver lite med en miljöstrateg på Länsstyrelsen Skåne som berättar att de än så länge kan jobba på ungefär som vanligt, även om mycket skjuts på framtiden och nya projekt läggs på is. Aktivistgrupper som Fridays for Future har tagit sina strejker online. Trappan utanför Stadshuset i Malmö fylls numera av skor istället för människor, medan aktivisterna genomför fredagsstrejkerna framför datorn. I Facebookgrupper och på Instagram är aktiviteten högre än vanligt, men frågan är om budskapet når fram genom coronabruset. Och om den digitala samvaron är tillräcklig för att hålla i ett långvarigt engagemang medan allas blickar fortsatt riktas mot pandemin.

 

För här är det deppiga: även om miljontals människor nu samtidigt gör exakt det stora delar av miljörörelsen efterfrågat i många år genom att avstå flyget, ställa bilen och minska konsumtionen, förutspår flera aktuella projektioner att vi 2020 kommer att sänka de globala utsläppen på en nivå som knappt ligger i linje med Parisavtalet. Det innebär att vi nästa år skulle behöva fortsätta göra det som sker nu, men göra lika stora förändringar igen, och sen nästa år igen. De beteendeförändringar som sker med coronans förtecken kommer inte att vara lösningen på klimatkrisen.

 

Det finns en väsentlig gemensam nämnare i såväl klimatarbetet som i hanteringen av coronaviruset: vi behöver vara många som agerar och vi behöver alla hålla i och hålla ut. Fortsätta även när det känns motigt. Fortsätta även när det verkar som att det börjar gå vägen. Fortsätta längre än vi trodde var möjligt. Och är coronapandemin ett maratonlopp är klimatkrisen ett ultramaraton. Obeskrivligt långt och tufft. Det är här jag tvivlar. På om vi kommer att orka klimatkrisen när vi redan börjar känna oss slutkörda av coronan. Om orken att ta sig an motgångar även när resultaten uteblir kommer att räcka. När livets välvilja lyser med sin frånvaro, hur länge orkar man hålla i och hålla ut?

Publicerad: