Stockholmarna är ouppfostrade, skamlösa och egoistiska

Foto: Johan Nilsson/TT
Stockholmarna är för stressade för att bry sig om busshyfs.
KOLUMNISTER

Ett äldre par tog sig med möda ombord på ettans buss härom dagen. Ettans buss är ökänd för att ofta vara överfull.

Ettans buss går genom centrala Stockholm, en stad där invånarna jäktar fram med blicken riktad stint i fjärran, de ser inte sin omgivning, de noterar inte sina medmänniskor – flytta på er, jag ska fram, ett viktigt möte väntar!

Det äldre paret stod i mittgången och såg sig omkring. Alla platser var upptagna, även de fyra som är reserverade för gamla och handikappade: inte ens den debilaste resenär kan missförstå skylten föreställande en man med käpp.

Ingen tog notis om det gamla paret. Mannen andades tungt.

De hade sin dotter med sig. Hon var heller inte så ung, en kvinna i medelåldern. Hon sa: Snälla, kan någon ge plats till min mamma? Hon orkar inte stå hela vägen.

En ung kvinna till höger om mig flög upp. Heder åt henne. Den gamla damen satte sig. Rakt framför oss ockuperade fyra personer handikapplatserna. De rörde sig inte.

En av dem var häpnadsväckande lik en av Sveriges kändaste toppdirektörer. Han tittade i sin mobiltelefon. Vid fönstret satt en kvinna i 30-årsåldern. Jag sa till dem: Ni som sitter på handikapplatserna kanske kan flytta på er?

Jag sa det med hög röst. Kvinnan vid fönstret tittade på mig och rörde på munnen. Hennes profil reflekterades i den mörka sidorutan. Hon påminde om en fisk i ett akvarium som tömts på vatten. Hon rörde på munnen som om hon kippade efter syre, inte ett ljud kom över hennes läppar. Mannen som liknade toppdirektören fortsatte att oberörd glo i sin mobil. Det gjorde de två andra också.

Jag är inte purung jag heller, 61 år, men har inga problem med att stå några hållplatser. Framför allt har jag förmågan att skämmas. När jag började resa mig flög karln till vänster om mig upp. Heder åt honom. Jag ska ändå snart av, sa han.Den gamle mannen gick försiktigt fram till den lediga platsen. Jag hjälpte honom tillrätta.

Personerna på handikapplatserna satt kvar. Ogenerade, ouppfostrade, utan skam i kroppen.

Så är det i Stockholm. Vi kan snacka tills vi blir blå i ansiktet om värdegrunder och solidaritet. Huvudstaden är egoismens marknadsplats. Flytta på er, jag ska fram. Rödljus? Gäller inte för mig. Parkeringsplats för handikappade? Jag köper ett tillståndskort av någon gangster och lägger i rutan. Enkelriktat? Skiter väl jag i.

Handikappsäte i bussen? Jag satte mig först. Skulle inte falla mig in att flytta på mig. Jag är väl inte dum heller. Kärringen kan stå medan jag tittar i mobilen.

God fucking jul på er.

ARTIKELN HANDLAR OM