Mejla

Ronnie Sandahl

Måste feminismen vara så jävla rolig?

Publicerad:

Fem minuter och tolv sekunder.

Längre in i årets mest omdiskuterade tvprogram - premiären av Belinda Olssons nya serie - behövde man inte titta förrän de självklara orden yttrades: ”feminismen saknar humor och självdistans”.

Jag kom genast att tänka på en skämtteckning som av någon ­anledning fastnat i minnet. En barsk kvinna står bakom disken i en bokhandel och ryter till en skrämd liten gubbe med högt hårfäste: ”Det här är en feministisk bokhandel! Det finns ingen humor­sektion!”.

Sedan kom jag att tänka på Pär Nuder.

Han är inte heller så jävla rolig.

Ändå lyckades han sitta i riksdagen i tretton år, varav fyra år som socialdemokratisk minister. Utan att avkrävas en enda offentlig vits. Trots att Pär Nuder alldeles uppenbart var stentrist. Allt med honom verkade trist. Åsikterna, kläderna, frisyren. Ändå förväntade sig ingen att Pär Nuder skulle vara rolig. På samma sätt som e­xempelvis bostadsminister Stefan Attefall inte heller behöver ­vara det.

Det vore tvärtom rent av skadligt.

För två år sedan genomförde TV4/Novus en undersökning om vilka egenskaper svenskar värdesätter hos sina politiker. I topp hamnade trovärdig, tydlig, kunnig, ärlig och seriös. Humoristisk kom på sista plats. Med andra ord är det ingen slump att Stefan Löfven försöker framstå som världshistoriens tråkigaste människa.

Men hur kommer det sig då att just feminismen jämt och ständigt ska svara för bristen på humor i politiken?

Jag ringer upp Gudrun Schyman och frågar. Hon skrattar till på andra sidan luren. Säger att hon blivit beskylld för att sakna humor så många gånger att hon slutat räkna.

- Folk har alltid avfärdat feminismen med såna argument. Att det är fel frågor som lyfts på fel sätt av fel personer.

Schyman talar en stund om det hon ser som bakgrunden. Hur samhällets övriga politiska grundstenar mejslades fram av män för män. Vilket har lett till att feminismen snarare bemötts som en privatsak.

- Därför har man också klistrat fast kvinnliga stereotyper på oss. Som att vi skulle sakna humor. Eller att vi inte kan hålla sams, säger Schyman.

Samtidigt är feminismen paradoxalt nog den enda politiska rörelse som faktiskt format en stor mängd komiker. Serietecknare som Liv Strömquist och Nanna Johansson har skapat ett helt eget feministiskt humor-universum. Majoriteten av den nya generationens kvinnliga komiker har även de tydliga rötter i feminismen, med Nour El-Refai, Bianca Kronlöf och Moa Svan i spetsen.

Kristdemokratiska ståupp-­komiker och nyliberala serietecknare hör man däremot rätt sällan om.

Innan vi lägger på frågar jag Gudrun Schyman vilka politiker som verkligen saknar h­umor.

Hon funderar en liten stund.

- Sverigedemokraterna verkar ju rätt humorbefriade.

Humor som karriärdödare

Apropå samma tv-program hoppas statsminister Reinfeldt kunna visa mer av sin inre komiker. Ett politiskt självmord?

Politiker på terapisoffan

Jag kan inte bestämma mig för om det är en genial eller idiotisk idé. Men det ska onekligen bli intressant att se de svenska partiledarna lägga sig på tv-psykologen Poul Perris soffa. Tidstypiskt, om inte annat.

avRonnie Sandahl

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM