Vårt sociala samförstånd är inte alltid så smickrande

KOLUMNISTER

En sak som många hundägare aldrig tröttnar på att tala om är hur ”socialt känsliga” deras hundar är. Är man glad viftar även jycken med svansen. Är man arg slinker hunden undan med flackande blick. Är man ledsen smyger djuret sig fram och sätter sig tröstande på ens fötter.

Och visst är det intressant. Har ni tänkt på en annan intressant sak: Människor är ”socialt känsliga” de också.

Häromdagen stod jag i kön till kassan på Ica. Luften var tjock av den särskilda blandningen av längtan, utmattning och uppgivenhet som bara föds i affärer vid jultid.

Det hade slagit stopp längst fram, för en piffigt pälsig blondin hade glömt något och sprungit i väg för att fixa det, medan kassörskan och kön väntade. Vi har alla varit blondinen. Blickarna och det otåliga trampet från de väntande växte. Vi har alla varit i den blängande och trampande änden också.

Nu råkade en mogen snajdarfarbror - golfgräll kashmirtröja och hårmanen bakåt - stå närmast efter blondinen. Han blängde och trampade något alldeles särskilt. Kunde han få gå emellan? Nej, tyvärr.

Då sprack det.

Det är ovanligt att svenskar ryker ihop offentligt. Vanligtvis sköts offentligt känsloliv i Sverige på samma sätt som drömscener i amerikanska filmer: I fantasin häver vi ur oss de mest dräpande oförskämdheter vi kan tänka oss. Vi har kommit överens om att mötas där, i den parallella verkligheten, och klösa ögonen ur varandra. I den vanliga verkligheten håller vi oss till menande blickar och kyliga leenden.

Inte denna gång. Blondinen blev allt gällare och snorkigare, farbrorn allt mer plump och föraktfull. Det slutade på gränsen till handgemäng och i tårar av ilska och förödmjukelse.

Vad tror ni att resten av kunderna gjorde?

Ni vet precis: Till en början tittade vi generat åt andra håll. Därefter utbytte vi menande blickar och sneda leenden i samförstånd: Det där är en situation som VI, sansade människor, aldrig kan hamna i. Känslan av obehag vändes långsamt i ett slags kollektiv självgodhet. När det gråtande och gapande paret körts ut, lämnade de efter sig en liten ö av välvillig julstämning, grundad på den självbelåtenhet som bara kommer ur att bevittna andras pinsamma uppträden.

Både människor och hundar är socialt känsliga. Det är inte alltid smickrande.

ARTIKELN HANDLAR OM