Mejla

Peter Kadhammar

”Våra kapningar var rena – vi skulle inte skada”

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 2 | Foto: ANDERS DEROS
Livslång kamp för palestina Leila Khaleds strävan efter ett fritt Palestina gjorde henne till ökänd flygplanskapare. ”Jag var privilegierad som fick uppdraget”, säger hon.

KOLUMNISTER

Den lilla damen som träder in i Kommunistiska partiets bokhandel är en gengångare från en svunnen värld.

Leila Khaled, världsberömd flygplanskapare, globalt ökänd om ni så vill, nu en äldre dam med ett mjukt leende.

Vi tar varuhissen upp till tidningen Proletärens redaktion där jag ska intervjua henne. Leila Khaled tycker trapporna är för tunga. Vi stiger in på redaktionen och det är som att återvända till den svunna värld jag förknippar henne med, 1960- och 70-talen, men när jag ser mig om tänker jag att vi snarare hamnat i 30-talet.

En idolbild av Stalin.

På väggen över ett av skrivborden hänger en bonad föreställande rejäl arbetare som visar rejäl bonde med hackan på axeln: Kamrat! I detta tecken skola vi segra. Han pekar på en uppåtgående sol som pryds av en röd stjärna och hammaren och skäran.

Jag skämtar med Leila Khaled och hon ler sitt mjuka leende.

Hon är ointresserad av dagens och gårdagens bjäfs. För henne finns bara en sak, kampen för Palestina. Hon ser till historiens långa linjer och om hon inte får uppleva fosterlandets befrielse så får hennes barn det, eller barnbarn.

Hon säger det med samma självklara övertygelse som religiösa människor brukar visa.

Jag frågar vad kampen hittills gett. Israelerna har tagit mer och mer av Västbanken. Finns det ens utrymme för en palestinsk stat längre? Och se på resten av Mellanöstern! Krig, splittring, religiös fanatism, mord...

– I Sydafrika, hur länge pågick inte kampen mot apartheid? Rättvisan segrade till slut. Och minns nazisterna. De startade ett världskrig. Var finns de nu? Borta.

Hon gör en stillsam rörelse med handen som om hon viftar bort en fluga på ett kafé en varm dag i Amman. Där bor hon med sin man och familj på villkor att hon inte är politiskt aktiv inne i själva Jordanien.

– De säger att sådant får jag sköta utomlands.

Hon är en av ledarna för PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, en socialistisk och nationalistisk rörelse för arabisk enighet som bildades efter sexdagarskriget 1967.

Nere i hörsalen börjar publiken samlas. Snart ska Leila Khaled tala. Över podiet hänger en banderoll med texten ”Befrielsekamp är inte terrorism”. På banderollen finns också en bild av en vacker ung kvinna med kalasjnikov i handen, en kula som smycke på handen och en palestinasjal på huvudet.

Bilden är berömd och hade nog ett tag samma kultstatus i västerländska studentkorridorer som porträttet på Che Guevara.

Det är Leila Khaled.

1969 deltog hon i kapningen av ett amerikanskt passagerarplan på väg mellan Rom och Tel Aviv.

– Jag var privilegierad som fick uppdraget.

Hon beordrade planet att göra en gir över Haifa där hon föddes 1944, fyra år innan familjen flydde tillsammans med ungefär 700 000 andra palestinier när staten Israel bildades.

Planet gick ner i Damaskus i Syrien, passagerarna släpptes.

– Vi tyckte inte om kapningar. Men det var vårt sätt att slå i klockan så att världen vaknade. Sedan 1948 betraktades palestinierna som flyktingar som behövde humanitär hjälp. Tält. Begagnade kläder. Mat. Men vi betraktades inte som ett folk med samma rättigheter som andra.

Hon tar en klunk kaffe ur en liten vit plastkopp.

– Våra kapningar var rena. Vi skulle inte skada någon.
Fotot av Leila Khaled gjorde henne till en celebritet i vida vänsterkretsar och gjorde henne samtidigt lätt igenkännlig för världens säkerhetstjänster.

Hon genomgick sex plastikoperationer för att förändra sitt utseende.

– Läkaren ville först inte hjälpa mig. Han sa att hans yrke var att göra människor vackrare, inte fulare.

När hon skrattar kisar hon med sina smala ögon. Hon säger att hon såg en efterlysningsaffisch med sitt eget ansikte på Amsterdams flygplats när hon skulle genomföra nästa kapning, 1970. Hon hade två handgranater i fickorna när hon gick ombord på det israeliska planet med destination New York.

Det var verkligen en annan tid.

Kapningen var en del av en samordnad attack där fyra plan skulle föras till Jordanien. De tre andra lyckades men Leila Khaled övermannades av israelisk säkerhetspersonal. Hennes medbrottsling ombord, Patrick Argüello, en latinamerikan, sköts till döds.

Leila Khaled släpptes senare i en fång­utväxling.

Att tala med henne är som att befinna sig i en roman av Graham Greene men där berättelsen inte fått något slut.

Får den någonsin det?
Jag följer henne ner till hörsalen där hon strax ska tala. Fullsatt. Leila Khaled nämner Sykes-Picot-avtalet i vilket England och Frankrike drog gränserna och delade upp Mellanöstern. Det är 100 år sedan avtalet skrevs och vi lever fortfarande med dess verkningar. Historiens långa vågor.

Sedan säger hon med ett leende apropå palestinska kniv­attacker mot israeler:

– Man kan använda en kniv inte bara för att skala apelsiner utan också för att låta fienden betala för ockupationen.

Nej, detta är ingen roman av Graham Greene utan en konflikt där blodet är verkligt och ingen ser något slut.

Publicerad:

LÄS VIDARE