Mejla

Olivia Svenson

Anna Book har rätt till sina känslostormar

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 2 | Foto: STEFAN JERREVÅNG
Att drabbas av kraftiga känslostormar är möjligen jobbigt för Anna Book själv. Men inget som behöver reta upp någon annan.

I torsdags blev Anna Books bid­rag till årets melodifestival diskat eftersom låten redan publicerats. Anna reagerade med chock och bestörtning – ”Känner mig tom och bedövad – hur ska jag gå vidare?” skrev hon på sitt Instagram – och på nätet fick hon ta emot sympatier men också en hel del hån för denna massiva känslovulkan.

Jonas Stentäpp på tidningen ­Dala-Demokraten har blivit väldigt provocerad och tycker att vi ska sluta missbruka ord. ”Det finns folk med obotliga sjuk­domar, det finns folk som svälter, det finns folk med så tunga tragedier i ryggsäcken att man inte ens kan fatta hur de kunnat gå vidare. Det är tragiskt och sorgligt”, ­skriver han i en krönika.

”Att Anna Book väljer att stanna på sitt rum och får avnjuta sina skaldjur där i stället för att vara med de andra, eftersom hon inte orkade vara social, det är inte sorgligt och tragiskt”, fortsätter han.

Ja, vad är väl en schlager, kan man tycka.

Jag tror att jag kan förstå ungefär vad den är för Anna Book: hennes levebröd sedan 30 år tillbaka. Alla hennes inkomster hänger på att hon fortsätter uppträda. Hon kör inte ut sopor, hon säljer inte försäkringar. Hon är artist. Man kan bara anta att vi andra också hade känt oss lite tomma och ­bedövade, om något vi inte själva kunde styra över riskerade att hindra vår yrkesutövning.

En gång skrev jag en mycket liten och inte alls allvarsam notis om ett blogginlägg som Anna Book gjort. Anna skulle ta ut en gummisnodd ur håret, stråna ­tovade ihop sig och hon fick tillbringa fem timmar på en salong för att reda ut härvan.

”Jag grät grät grät” berättade Anna och internet gick bananas. Notisen blev ett viralt monster och många ville diskutera allmänintresset i att rapportera om Anna Books tofs.

Nä, det var verkligen inte det viktigaste jag skrivit. Men att bli ledsen över att man tror att håret håller på att trilla av är fullt mänskligt.

Saker måste inte nödvändigtvis ställas mot varandra. Att man deppar över sitt utseende behöver ­inte betyda att man inte blir ledsen över att det finns obotliga sjukdomar. Att man läser om ett hårkaos behöver inte betyda att man sedan skiter i att läsa om folk som svälter.

Kanske är vi människor alldeles kapabla att ha olika små fack där vi stoppar olika känslor och sen graderar dem utifrån fackets ramar.

Att drabbas av kraftiga känslostormar är möjligen jobbigt för Anna Book själv. Men inget som behöver reta upp någon annan.

Kanske ska vi i stället välkomna att det finns männi­skor som vågar visa att de kan bli både deppade och glada. Oavsett vad andra tycker. 

Mer hårkaos

 Jonna Bergh, chefredaktör på kreddiga modemagasinet Styleby, skriver i senaste numret att håret är 50 procent av ens look. Om så är fallet kan jag meddela att jag efter en färgning som resulterade i att jag nu ser ut som Magica de Hex känner mig ganska halv.

Hår vi älskar att hata

Donald Trumps kycklinggula kotunga är världens mest häcklade frisyr. Många har försökt lista ut hur den är uppbyggd och en hår­stylist, som faktiskt fått komma den nära, avslöjar att den kräver osannolika mängder spray. Å fan.

avOlivia Svenson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM