Mejla

Karin Pettersson

Medier måste bli bättre på att granska näthatet

Foto: Peter Wixtröm
Jimmy Durmaz talade inför pressen och resten av landslaget dagen efter matchen mot Tyskland.

Det är överspelat nu, 3-0 mot Mexiko har läkt alla sår. Men om ni ändå kommer ihåg matchen mellan Sverige och Tyskland så var det en plågsam kväll. Min tioåring hade lämnat rummet först. ”Jag står inte ut mamma” sa han när han gick. Sedan försvann min man. Brorsan hade gått ut redan i halvlek.

Till slut satt jag där själv och bet på naglarna. I ensamheten och nervositeten var det fint att kunna dela upplevelsen med andra på Twitter.

Så kom det där jävla målet. Jag vill minnas att jag skrek rakt ut. Sonen började gråta i rummet bredvid.

Snart var hatet mot Jimmy Durmaz den stora snackisen på sociala medier, därefter i de traditionella. Snabbt kom en kraftfull motreaktion, en flod av kärlek. ”Detta är det värsta med Sverige. Detta är det bästa med Sverige” skrev Aftonbladets Simon Bank dagen därpå och det var ju precis så det kändes.

Men frågan kvarstår. Var kom hatet ifrån? Hur starkt var det, hur ska vi förstå det?

Dagen efter matchen kom analyserna. Medieanalytikern Brit Stakston skrev i Dagens Nyheter att drevet var uppblåst och överdrivet. Författaren och sociala medier-exeperten Jack Werner granskade en del av kommentarerna på Durmaz Instagram och konstaterade att dessa inte verkade vara bottar – med den stora brasklappen att flera hundra inlägg redan raderats. På nyhetssajten Breakit skrev Emanuel Karlsten en svepande text med slutsatsen att ”den som tror att internet lever på hat står försvarslös idag. Godheten har manifesterat sig med en kontring”.

Tre av Sveriges tyngsta sociala medier-experter. Tre texter med olika utgångspunkt. Men inga svar på vad det var som hade hänt.

Vid detta stannade det. På nätet lutade sig de som vill tro att rasismen på nätet till största delen är påhittad eller kommer från Ryssland mot Stakstons analys. De som menar att Sverige är genomrasistiskt kunde med lite god vilja hitta stöd för det hos Werner. Och den som sökte ett feelgoodslut på det hela kunde hålla sig till Karlsten.

Det är något som saknas i allt det här.

Det vi inte fick var journalistik.

Vår moderna offentlighet är konstruerad på ett sätt som gör att den förstärker starka känslor och uttryck. Internet ”lever” inte på hat. Men sociala mediers affärsmodell gör att starka känslor – vrede, hat, lyckorus - lättare får kraft och spridning.

Det var inte bara på Durmaz Instagramkonto som folk reagerade. Svenska Fotbollförbundet var tvungna att stänga av sina sociala medier-kanaler efter matchen mot Tyskland.

– Jag ska inte säga att det var det mest massiva jag sett, vi är vana vid folkstormar. Men det var bland det grövsta, säger Martin Fredman, säkerhetsansvarig på Fotbollförbundet, när jag ringer upp.

Den som hanterade kommentarer var Jens Lindqvist, kommunikatör på Fotbollförbundet.

– Jag kollade ju ganska många av kontona, och det såg inte ut att vara några bottar. Det var mest unga killar som uttryckte sig bedrövligt. Egentligen skulle man vilja ringa till deras föräldrar och prata med dem om hur deras barn beter sig.

Inte heller jag har gjort en riktig granskning. Men av de skärmdumpar jag tittat på och de personer jag pratat med verkar det mest troligt att en stor del av hatet mot Durmaz kom från unga, arga fotbollskillar.

– Jag har inte tidigare upplevt ett sånt hat mot en enskild spelare där det dessutom var en hel del kommentarer som var ren rasism, säger Jens Lindqvist.

Förstärktes hatet av organiserade politiska krafter? Det vet vi inte.

Vår moderna offentlighet är komplex. Det är inte antingen eller, utan både och. Den som inte tror att rasismen håller på att normaliseras kan kolla med en svarthårig kompis, eller titta på Sverigedemokraternas opinionssiffror. Den som inte tror att högerextremister effektivt och organiserat utnyttjar nätets svagheter för att piska upp hat kan analysera valfri valrörelse i Europa de senaste åren.

Vi går nu mot ett riksdagsval. Kriget om sociala medier kommer i detta att vara helt centralt. Och granskningen av det som sker på nätet måste skötas bättre än drevet mot Durmaz. Svenska nyhetsredaktioner behöver lägga lika mycket tid på att analysera propaganda på nätet som partiernas politiska utspel. Vi behöver journalistik, inte gissningar. Det jobbet kan varken jag eller någon annan tyckare göra, utan måste ske på redaktionerna.

Frågan är varför de fortfarande inte är rustade för detta. Det måste de vara, om vi ska klara det här.

Om inte, riskerar traditionella medier att bli en förlängning av snarare än en motvikt till sociala medier-logiken. Och då är vi riktigt illa ute.

Vilket parti tycker mest som du? Gör Aftonbladets valkompass här!

avKarin Pettersson

ARTIKELN HANDLAR OM

Valet 2018

Näthat

Rasism