Höjd ränta och hårdare amorteringskrav – staten vill knuffa ner oss

KOLUMNISTER

Mäklarna tittar nästan vädjande på mig när jag nu möter deras blick i en
trappuppgång. De ser så ensamma ut på de ödsliga visningarna. Hemnet svämmar
över av osålda lägenheter och priserna börjar falla. Äntligen.

Bostadsmarknaden har ju varit berusad de senaste åren, och vi har vant oss vid att
tjäna pengar på att bo. Snittvillan i Stockholms län har stigit i pris med 240 000
kronor årligen de senaste 10 åren, enligt Svensk Mäklarstatistik, trots finanskrisen.
Många bostadsrätter i storstäderna har stigit lika mycket mellan varmrätten och
desserten.

Frågan om detta är en bostadsbubbla eller ej rasar på debattsidor och parmiddagar. På den ena sidan finns sådana som undertecknad, som tycker att det är uppenbart. Men vi har hävdat det i rätt många år nu, och priserna har fortsatt att trotsa tyngdlagen, så varför ska man lita på oss nu?

På andra sidan finns bland annat förre vice riksbankschefen Lars EO Svensson, som snarast tycker att bostadspriserna är för låga. De menar att prisökningarna inte beror på spekulation, utan på reala faktorer. Det låter lugnande, tills man inser vad ”reala faktorer” är. Främst är nämligen den obefintliga räntan. Att låna en extra miljon kostar under tusenlappen, så då kan man ju fläska på.

Men räntorna har inte varit så här låga på åtminstone 5 000 år, hävdar ekonomen
Andrew Haldane efter att ha räknat sig tillbaka till Babylons dagar. Så det är inte helt
säkert att just denna räntenivå varar för evigt bara för att vi har haft den i tre år.
Det är därför Finansinspektionen tar fram nya amorteringskrav som ska göra det
svårare att låna, och politiker talar om att ta bort ränteavdraget (som gör att du kan
dela din nota med skattebetalarna).

Men timing is everything, som politikerna bakom Skattereformen 1990/91 sa i
efterhand. Eller tja, jag vet inte om de sa det, men de borde ha gjort det. För de blåste
på ett inflations- och lånerally under 1980-talet och först därefter sänkte de
ränteavdragen drastiskt – och vi fick krasch och 1990-talskris.

Det känns som att vi är inne i en repris, där staten först gasade och sedan tvärbromsar.
Politikerna tog bort fastighetsskatten 2008 utan att samtidigt börja avveckla
ränteavdraget. Samtidigt toksänkte Riksbanken räntan och för tre år sedan, när
bostadspriserna redan slagit rekord, gjordes den negativ.

Men nu – först nu när det vänt – när mäklarna redan står där och ser ensamma ut i trappuppgången, vräker Finansinspektionen ur sig allt hårdare amorteringskrav. Först nu ifrågasätts ränteavdraget. Och snart höjs räntan. Det är som att vi har en
manodepressiv stat som vill vara med och knuffa ned oss lika mycket som den nyss lyfte oss allt högre.

Vi förlitar oss villigt på staten för att vi i efterhand ser vad den kunde ha gjort för att
hindra vår finansiella dårskap. Men i det stora Efterhandet köper vi alla aktier i Apple
1997 och alla italienare punktmarkerar Jakob Johansson.

Det verkliga testet är vad vi gör här och nu, när det betyder något. Och då är det
uppenbart att politiker och myndigheter gör lika mycket misstag som vi andra, den
enda skillnaden är att vi har givit dem makt att göra misstag i mycket större skala.


Star Trek Discovery på Netflix
En Star Trek-serie för en mörkare tid, som ger en lika mycket ångest som
äventyrsglädje. Stort drama och extremt påkostat… jag menar snyggt.
Curb Your Entusiasm på HBO
Om du inte förstår varför alla talar om ”the accidental text on purpose” har du missat
nionde säsongen av Seinfeld-skaparens underbart svarta komedi. Det är ett misstag.

ARTIKELN HANDLAR OM