Här i butiken har Ola jobbat i 70 år

1 av 2
KOLUMNISTER

Tiden går långsamt i sko­affären på Centralvägen i Vittangi.

Det är kallt för november, 30 minus utanför skyltfönstren, där finska vinterstövlar ­samsas med lågskor av enklare modell. Hyllorna i butiken är ­staplade med kartonger. Två nötta funkisstolar. Ett par mindre ställningar med skosnören. Några handtextade skyltar: ”Halva ­priset”. Flera dekaler: ”Se på dina skor, andra gör det”. Under glasskivan på disken ligger en ­liten bunt filtsulor, tyvärr bara för vänsterfötter.

Ola Uvén, som äger affären tror att den felaktiga leveransen med bara vänstersulor kan bero på barnarbete i landet där de till­verkas. Han började själv som fjortonåring för 70 år sedan. Åkte buss ut till byarna med beställda skodon. Nu sitter han med en pärm och visar fakturor från förr.

Det var hans pappa som startade rörelsen. Pappan hade första bilen i Vittangi – köpt i Malm­berget, av 1902 års modell, med karbidlyktor, så man såg bara en meter framåt i mörker. Olas pappa var en riktig entreprenör. De sålde inte bara skor, de sålde margarin och båtmotorer och allt möjligt. Bensin också. Den kom från Luleå i 195-­litersfat. Det gick 13 fat på lastbilen som fick köra två dagar för att komma fram. De tjänade ­fyra öre litern på bränslet.

Ola bläddrar bland fakturorna: filtpjäxor från Viborg. Gummistövlar från Gefle Galoschfabrik. Sportmössor modell ”London”. Archimedes utombordare, fyra hästkrafter.

Numera säljer Ola bara skor. ­Efter att tv var där för många år sedan sålde han sex par av en svart damsko med en slags blomma på tån till Kiruna. I dag blir det mest enstaka par sålda, om ens det. Dagarna är långa. En av de svarta damskorna står kvar på en kartong.
Egentligen har han haft andra ­intressen hela tiden. Skog och mark. Jakt. Idrott.

Ola jagade ekorrar med sin pappa för 3,90 skinnet när en arbetarlön var 75 öre i timmen och ­gummistövlar ransonerade. Han har sovit otaliga gånger under granar, jagat järv när staten gav hundratals kronor i skottpengar och som pojke krupit med pistol in i gryten för att fånga levande ­ungar som de sålde till djurparker i Hamburg och Köpenhamn.

Han gjorde lumpen 1954 som ­kavallerist med sabel, sista års­kullen på K3 i Skövde. Han har jobbat extra som väktare på nätterna, varit chef för frivilligbrandkåren i Vittangi och vunnit många tävlingar i mineralletning. Han går fortfarande i skogen utan karta och kompass.

Men det lönar sig inte att sälja skor i Vittangi längre. Och grossisten ligger inte i Luleå som förr, utan i Stockholm. När de ville att Ola skulle komma dit avböjde han vänligt. Stockholm ligger ju så avsides.
Ola vet inte hur länge han ska hålla på.
”Så länge det går”, säger han. ”Nog har jag försökt jobba …”


Bildt gick bet

En dag för länge sedan kom dåvarande statsminister Carl Bildt med familj in i skoaffären i Vittangi och ville ha skoterkängor. Det fanns till familjen, men inte till Bildt själv, som skulle ha storlek 47.


Suovas-pizza

Det bor knappt 800 männi­skor i Vittangi. Medelåldern är 47. Älgparken är nedlagd sedan några år. Älgarna såldes till Tyskland. Pizzerian har nyligen bytt ägare, men den nye innehavaren har svårt att hitta personal, så han jobbar tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. En pizza heter LKAB, en ­annan pryds med suovas: rökt renkött.

ARTIKELN HANDLAR OM

Vittangi

Kiruna