Machokulturen håller våra män fängslade

KOLUMNISTER

Finns det något roligare än en man i kvinnokläder? En video på Instagram visar rödmålade läppar ovanför skäggiga hakor. Given succé. Manliga komiker behöver bara glida upp på scen i peruk, bärande en storblommig klänning och skrattsalvorna haglar. Ännu mer om han dessutom går som en dam, talar i falsett och lägger sig till med ett feminint kroppsspråk.
Publiken viker sig dubbelt. Han ser ju så löjlig ut!

En man i kvinnokläder är uppenbarligen fortfarande ett skämt på riktigt. Men eftersom en kvinna i manligt kodade kläder inte frambringar några skratt vågar jag dra slutsatsen att det inte enbart är lekfullheten med modenormer som roar oss. Nej, de kvinnliga kläderna blir en symbol för den förlegade kvinnosyn som genomsyrar samhället på alla plan. Bara det faktum att jag fortfarande finner det relevant, och därmed tyvärr även oundvikligt, att prata i termer av manligt och kvinnligt kodade kläder eller egenskaper och hur de påverkar människors liv säger ju mycket om vår samtid. Jag vill kunna säga att dessa saker inte spelar någon roll, att alla gör som de vill och att valen respekteras – men vi är tyvärr inte där.

Manligt och kvinnligt ställs ofta i motsats till varandra. Kvinnor är känsliga, varför män är logiska. Kvinnor är svaga och således är män starka. Och så vidare. Jag tror att de flesta män i Sverige skulle vara obekväma med att gå till jobbet i kjol. Det skulle kännas förnedrande.
Ovärdigt. Löjligt. Är det för att det är under er värdighet att vara kvinna? Vad säger det om kvinnan? Representerar volanger, glitter, färgen rosa eller en klänning så mycket svaghet att det känns förödmjukande att bära i offentligheten? Kanske är det delvis i dessa känslor inte bara en nedvärderande syn på kvinnor gror utan även hatet för HBTQ-personer. I en kultur där man ska ”ta det som en man” och ”sluta kasta som en tjej” är ”jävla bög” ett vanligt skällsord. Något man kastar ur sig till någon man vill förolämpa, någon som för allt i världen inte vill vara bög. Eller nej – som för allt i världen inte vill kallas bög.

De homosexuella män som målas upp i skämt mellan arbetskollegor och skildrats i manliga komikers karikatyrer är de som uppfattas ha ett mer feminint kroppsspråk, extravagant klädstil och/eller typiskt kvinnlig utstrålning. Detta verkar, likt en man i klänning, vara ett skämt som aldrig dör. Det är outtömligt. Romarriket har fallit, Dumbledore har mördats och
Svenska Akademin har grävt sin egen grav – men bögskämten lever än!
De som uppskattar denna illaluktande men aldrig sinande källa av homofobisk humor verkar inte misshagas av att deras skratt springer ur samma brunn som är anledningen att män runt om i världen misshandlas, torteras och mördas. Det faktumet ensamt borde vara tillräckligt magstarkt för att sätta skrattet i halsen – varje gång.

Utsatthet är ett ord som ofta används för att beskriva transpersoners situation globalt, men det känns för milt. Ett jävla helvete är nog närmre sanningen. Personer som bryter mot samhällets starka normer och förväntningar baserat på kön, könsuttryck och könsidentitet möter diskriminering och hat från många håll, något som speglas i ovan nämnda skämt och jargonger. Andra typiska vardagsexempel är att bli utkörd från allmänna toaletter och omklädningsrum eller få okvädningsord ropat efter sig på stan. Att inte få sitt pronomen respekterat och därmed bli nekad sin identitet. Att bli felkönad eller att vissa vägrar erkänna och tillämpa ordet hen ”för att det är ett påhittat ord” (tillskillnad från alla andra ord…). Att bli hånad i skolkorridoren, tvångssteriliserad av staten eller leva i en värld där det finns länder där transpersoner straffas med döden. Dessutom tvingas många transpersoner att ständigt förhålla sig till rädsla, hot och våld. Ofta mäns våld.

Mäns våld. Mäns manliga manlighet. Maskulinitet, machokultur, misshandel, misogyni och misär. Mäns behov av att skrika ”Inte alla män” framför ”Jag vill vara med och förändra! Alla kan göra något! Det börjar med mig”. Samma mäns vägran att se att vi pratar om strukturer och inte individer. Kostnaden av detta blir individer som sätter sig på tvären och blundar, och därmed bidrar till en struktur de istället hade kunnat vara med och förändra. Ta tillfället i akt, snacka om bögskämten, vad de bottnar i. Skratta inte åt dem.
Jag tänker mycket på män. Framförallt för att jag gillar män. Män som står upp. Män som vågar utmana machonormer. Män som vågar slå sig fria från patriarkatets bojor som dikterar hur en man får och inte får vara. Ofta tänker jag på hur dåligt många män mår idag.
Fjättrade i en snäv mansroll är det många män som inte känner att de får leva ut, inte söker hjälp de kan behöva för exempelvis depression, missbruk eller självmordstankar.

Machokulturen håller våra män fängslade. Och det är i det fängelset ilska, dominans och våld föds. Det som sen går ut över eller påverkar alla i någon utsträckning. Därför är det också ALLAS angelägenhet att verka för att förändra machonormen. Vi startar med samtal.
Ifrågasätt gamla tankemönster. Bjud in till diskussioner. Tillsammans är vi förändringen och för att den ska vara möjlig måste bögskämten dö ut, kvinnligt kodade kläder ska inte längre ses som förnedrande och det jävla helvetet för transpersoner måste upphöra. Ingen är fri förrän alla är fria.

ARTIKELN HANDLAR OM

Hbtq