Lundastudenten är en vidrig person

KOLUMNISTER

EvaEmma Andersson: Arbetarklassen trampar på sig själva i sin iver att få passa in

Jag hälsade på en bekant i Lund i förra veckan.

Den bekante flyttade dit för ett tag sedan i syfte att utbilda sig.

Alltså inte för att plugga, för det gör man av någon anledning inte i Lund. Man studerar i Lund, alternativt ligger vid universitetet i Lund.

Mitt besök vid det anrika skånska lärosätet var tyvärr inte alls särskilt angenämt, och trots att jag vet att det i vanlig ordning kan tyckas att jag ägnar mig åt godtyckliga generaliseringar, vill jag gärna ha sagt att den typiska Lundastudenten är en vidrig person.

Hos studenter i utpräglade universitetsmiljöer verkar vanor från en tid när akademiker stod över alla andra leva kvar i en osund utsträckning.

Traditionen bjuder att studentlivet består till lika delar av planerande av tillfällen att supa och spexa, och tillfällen att supa och spexa.

Däremellan sitter studentynglen och hänger i sina ohygieniska korridorkök, indelade i grupper, och snobbar med fina titlar och ett för utomstående oförståeligt fackspråk.

Då och då skrattas det rått åt ett skämt om den obildade arbetarklassen, vilken enligt dem som i framtiden ska ikläda sig läkarrockar och juristkostymer består av lata idioter som har gjort otaktiska val i livet.

Alla som uppför sig på det sättet är förvånande och skrämmande nog inte sprungna ur den klass som kan förse sina avkommor med ett finansiellt stöd överlägset CSN, och en schyst bil att köra mellan biblioteket och nationshuset, utan har liksom jag och min bekante sina rötter i småstad och fiskpinnestekande heltidsjobbande föräldrar.

De anpassar sig, tyvärr, och anammar den missklädsamma överlägsenheten trots att de borde veta bättre.

Universitetslivets utstuderat uppsluppna overalltillvaro kamouflerar en feodal hierarki där överklassen sätter normen som de alltid har gjort och arbetarklassen trampar på sig själva i sin iver att få passa in och höra till.

Vidrigt.

Jag har också STUDERAT på eftergymnasial nivå, även om det kallades plugga uppe i den norrbottniska ödemarken där jag tillbringade två år på media- och kommunikationsvetarprogrammet.

På Luleå Tekniska fick jag lära mig att ordet rubrik kommer ifrån ordet ”rubus” som betyder rödfärg, och att man inte ska räcka upp handen för att fråga något när Janne Josefsson nådigt föreläser om sin egen förträfflighet.

Jag läste en massa böcker, hängde på kåren någon gång i undantagsfall och kände mig aldrig särskilt mycket bättre än någon annan (utom möjligtvis Janne som är en jävla sprätt).

Är verkligen glad att jag slapp förtrycket i Lund eller något annat utpräglat akademiker-reservat.

Jag hastade hem till Stockholm efter det korta och avskräckande besöket i Lund för att som en god undersåte hylla Hans Majestät Konungen på födelsedagen.

Stod där på Strömbron och frös i de friska vårvindarna, skrattade lite åt jublet när Familjen klev ut från slottet.

Trängdes med några tyska turister för att få den bästa utsiktsplatsen, alldeles bakom ryggen på en liten kille med ett stort vapen som stod bredbent och med sammandragna ögonbryn, redo att skjuta skallen av den som jävlas med Kungen.

Fick en armbåge eller kanske en AK5a hyfsat hårt i magtrakten, men det var det värt för att tydligt kunna se när Kungen gled förbi i sin snajdiga vagn med hattfjanten vid sin sida.

Men det såg så himla otrevligt ut med Konungen i mitten av den underlägset imponerade folksamlingen, och jag konstaterade än en gång att jag inte gillar självupptaget borgarpack.

Sedan gick jag till Max och åt en hamburgare.

Kungar och ohövliga studenter kan jag mycket väl klara mig utan, men utan folk som kan steka hamburgare går ta mig fan min värld under.

EvaEmma Andersson