Hans texter är ett slags vaccin

KOLUMNISTER

Stig Larssons "Artiklar 1975-2004" kom ut häromveckan. Sedan dess har jag funderat på hur jag ska förklara varför jag tycker så mycket om det Stig Larsson skriver. Det har inte gått något vidare. Men lyssna på det här:

"Jag var sexton år,

hade just börjat på gymnasiet och gick ofta upp på dess bibliotek där jag bläddrade igenom gamla årgångar av tidskrifter. I ett nummer av BLM från mitten av sex-

tiotalet läste jag då Pasolinis Filmpoesi.

Eller rättare sagt: jag försökte läsa den. Jag kom aldrig längre än två tre sidor, sedan var jag så exalterad att jag inte kunde läsa längre. Tvingades skolka resten av dagen som jag tillbringade på ett konditori där jag

iakttog några krukväxter."

Det är de första raderna jag råkade ögna i boken. Och antingen förstår man genast vad jag menar. Eller så gör man det inte. Gör man det inte är det antagligen ingen idé att prata mer om den saken.

Fast det är svårt att

låta bli.

Det är ju roligt skrivet. Men det är ett annat slags

rolig. Det är samtidigt mycket allvarligt. Stig Larsson menar det han skriver.

Det sägs ibland att Stig Larsson är "bisarr" och "absurd". Det tycker jag inte alls. När jag läser Stig Larsson får jag snarare känslan av att han är den enda normala människan jag stött på i en värld som är just bisarr och absurd. Han sticker ut därför att han har lyckats hålla sig frisk. För mig är hans texter ett slags vaccin.

Och uppriktigheten finns alltid där. Även i skrönor. Så här berättade han för Bengt Ohlsson om sitt enda självmordsförsök, i en intervju för tre år sedan:

"Så jag gick rakt ut i havet. Grejen var bara, där vi hade lantställe" du vet det var så djävla långgrunt. Jag gick ju på där, gick och gick, men det blev aldrig djupare än till knäna ungefär. Till slut var jag trött, och frös gjorde jag också, så jag vände och gick tillbaka. När jag kommer in till stranden står det en pojke där. Sju år kanske. Han kommer emot mig, och han är allvarlig, på det där sättet som barn nästan aldrig är. Han har en gren i handen. Killen går fram till mig, petar mig i bröstet med den där trädgrenen och säger: Du är död. Sen dess har jag aldrig funderat på att ta livet av mig."

Därför tycker jag så mycket om det Stig Larsson

skriver. Förstår du inte

pratar vi om något annat.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM