Piercingar gör inte någon annorlunda

KOLUMNISTER

Det var i den andra tidningen, killen heter Johan och är 23 år. Frågan var när han skulle ”få ett jobb”.

Ja, inte vet jag.

Johan säger att hans problem är att han är ”annorlunda”. Hur? undrar ni kanske. Är han döv, blind, stum, halt, lytt? Har han tre ben, 14 fingrar, två huvuden, puckelrygg? Är han svart, gul, röd, blå? Nyss nedstrålad från stjärnskeppet Enterprise? Siamesisk tvilling? Folkpartist?

Så vitt det går att utläsa av artikeln inget av detta. Johans ”annorlunda” är av ett helt annat slag: Han har hängt ett halvkilo järnskrot i ansiktet.

Två kapsyler sitter i örsnibbarna, en gardinring mitt i näsan, en ring i ögonbrynet, två i varsin mungipa och en nit i underläppen.

”Jag har varit på anställningsintervjuer där de sagt åt mig att ändra på mig, men jag anser att man får se ut som man vill. Vi lever inte på 1800-talet.”

Därför ställer nu Johan ”krav på politikerna”. Han har gymnasieutbildning i musik och vill jobba i vården. Det borde de fixa.

Och det är väl här någonstans man får lust att säga ett ord eller två om begreppet ”annorlunda”. Vi lever som sagt inte på 1800-talet. Så hur annorlunda är det, på det här som inte är 1800-talet, att ”uttrycka sin personlighet” genom att klä ut sig till Freddy Krueger?

Hur annorlunda är det att, när andra människor därefter uttrycker sin personlighet genom att inte anställa en, beskriva sig som ett offer? Och hur annorlunda är det då att ställa ”krav på politikerna”?

Hur annorlunda är det att någon medkännande tidning får nys om alltihop och gör sig till megafon för kraven, alldeles på allvar? Och hur annorlunda är det att inte landet, när det sett artikeln, skrattar så barren trillar av Sveaskogs samlade granbestånd?

Inte ett dugg. För saken är ju den att det inte finns något annorlunda med Johan, eller hans historia. Tvärtom. Johan kan hänga hur många ringar, kapsyler, nitar och kedjor han vill, i varje synlig och osynlig mjukdel på kroppen.

Det gör möjligen att han stör tv-mottagningen, men det gör honom inte annorlunda. Tvärtom. Han är ytterst normal, om han samtidigt kräver att någon annan tar ansvar för de problem han valt att skapa för sig själv.

För vi lever inte på 1800-talet. Tyvärr.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM