Vi ger till fattiga - om vi kan vinna miljoner

KOLUMNISTER

Det kändes tomt runt skallen. Det skulle ha stramat där, av en gloria. Jag kände istället något annat vid tinningarna, en välbekant irritation över barntjat.

- Varför svarar inte Darin?

Vi hade ringt in 500 kronor till Världens barn, och tryckte gång på gång in mer pengar från min telefon, för att nå Darin. Fyra ögon hängde vid mina.

- Varför svarar han inte?

Jag höll upp luren, med högtalaren inkopplad: "Tack för ditt bidrag, tyvärr blev du inte utvald av datorn den här gången."

- Varför, mamma?

Välgörenhet, hette det förr. Man skänkte pengar för att göra gott. För att det var anständigt att ge av sitt överflöd.

Och för att få känna sig lite" god. Döva sitt samvete. Ja, varför inte? Det är därför vi har ett samvete, för att skilja rätt från fel.

Människan mår bra av att vara generös, medkännande, god. Kanske till och med en smula självgod, lite i smyg.

Men det blev omodernt.

Vi fick lotterier, Bingolotto, kom-och-köp, giv och det ska varda dig givet.

Vinn en bil!

Tala med Darin!

"What"s in it for me", sjunger Amy Diamond, barnens andra idol.

I min brevlåda låg ett brev. "Du kan vinna miljoner" på att ge oss ditt stöd."

Jag erbjuds betala 150 kronor till Rädda barnen, Barncancerfonden och Världsnaturfonden. Men jag ska inte gå lottlös. Det kan när som helst bli min tur att vinna två miljoner! Och en bil!

På broschyrens omslagsbild skrattar fem små pojkar med små röda halsdukar, ljuvligt söta. Från Kambodja? Thailand? Jag får inte veta vad de heter, eller var de bor.

Det kanske inte spelar någon roll. Bytesaffären tycks fungera. Nya bilar är kul. Pengarna rullar in till Världens barn och används säkert som de ska.

Men ibland rullar de inte in.

Min kollega Peter Kadhammar kom nyligen hem från jordbävningen i Pakistan med huvudet fyllt av bilder av döda barn. Han berättar i en artikel i dag att svenskarna skänkte 1,2 miljoner kronor till Röda korset.

Efter tsunamin i Thailand rann 500 miljoner in.

"När passerar liknöjdheten anständighetens gräns", undrar han.

Det fanns inte så många svenskar i Pakistan när hela städer föll samman. Och ingen som köpslog, eller lockade. Inga bilar, inga miljoner.

- Varför svarar inte Darin?

Programmet tog slut, sa jag. Och stängde telefonen.

Kerstin Weigl