”Jag skulle absolut vilja vara en Pippi Långstrump”

Linnéa Claeson är ny kolumnist i Aftonbladet

Foto: Carolina Byrmo
Linnéa Claeson.
KOLUMNISTER

Namn: Linnéa Claeson

Ålder: 25 år

Yrke: Professionell handbollsspelare, juridikstuderande, opinionsbildare. Medgrundare av Omtanke Stockholm och Refugee Relief.

Familj: Mamma, pappa, storasyster

Bor: Flyttar snart till Danmark, Ringkobing på västra Jylland

Inkomst: Jag har levt på studiebidrag och kanske fyratusen kronor i månaden från handbollen. Men nu har jag börjat föreläsa, då blir det mer.

Hon går juristlinjen och har regnbågshår.

Hon spelar professionell handboll, nattvandrar bland hemlösa, hjälper flyktingar i Grekland, hämnas på sextrakasserare.

Hon är ny kolumnist i Aftonbladet.

– Jag tycker att debatten i Sverige är lite platt, säger Linnéa Claeson.

Ombedd att beskriva sig själv svarar hon snabbt: ”glad, glittrig, modig och tycker att civilkurage är det häftigaste som finns”. På kort tid har ett starkt intresse skapats kring hennes person.

– Jag älskar kontraster. Det är det som är jag och många tycker att det är intressant. Att det är lite svårt att placera mig. Jag säger det jag tycker och backar inte och tar inte skit.

Gör kvinnor i din ålder det, backar och tar skit?

– Jag tror många gör det generellt. Det saknas personer som verkligen står upp. Jag har fått betala ett väldigt högt pris för det och många uppskattar att jag gör det ändå.

Debattklimatet, är det mesigt?

– Ja. Lite platt kan jag tycka. Vi medlar mer än debatterar.

Exempel?

– Att vi låter rasisterna härja i Almedalen är ett utmärkt exempel. Det är mjäkigt. Genom deras närvaro är det jättemånga som känner att de inte vågar och kan vara där. Vi måste flytta på oss. Istället för att lägga resurser på att nazisterna inte gör så att andra känner sig hotade.

Vad har du lärt av att nattvandra bland hemlösa i Stockholm?

– Hur lätt det är att hamna i hemlöshet, En skilsmässa, en depression… steget är inte så långt som man tror. Många kloka människor har jag träffat. Man får en jäkla ångest när man går hem till sin säng. Det är en fruktansvärd känsla om man inte blundar för den, men samma känsla gör att man vill gå ut nästa kväll också.

Vad driver dig?

– Det är nästan så att jag känner att jag måste. Jag bejakar mina dåliga egenskaper istället för att blunda för dem, som skuld, girighet, otillräcklighet  Jag försöker kanalisera de dåliga känslorna och får driv i det.

Och hur ser du på oss som alltid går förbi tiggarna?

– Det kan jag också göra. Ingen är bara bra eller bara dålig.  Men jag tror att vi mår bättre av att göra något litet istället för ingenting. Vi kan ge vår omtanke och tid. Istället för att titta bort kan vi i alla fall se personen i ögonen och säga: hej. Det vore en trevligare värld att leva i.

Hur var du som barn?

– En konstnärssjäl. Jag älskar fortfarande att måla, jag ritar alltid under föreläsningarna, gärna med glitterpenna. Jag älskade djur. Jag var barnet som lyfte in gråsuggor inomhus så att de inte skulle frysa. Jag har alltid varit känslig för min omvärld.

För den som inte vet, vad är en dickpic?

– En bild på en penis man inte bett om, som skickas till dig. Vilket är ganska vanligt.

Det är ju obegripligt.

– Ja. Det är resultat av att vi lever i en ojämställd värld där kvinnor sexualiseras och män vants sedan de var dagisbarn vid att deras beteende inte får konsekvenser. Och det sker på nätet, kanske inte ses som lika allvarligt, inte riktigt på riktigt.

Vad händer när du slår tillbaka och lägger upp bilderna offentligt?

– Det har hänt högst femton gånger tror jag. Männen har blivit sjukt förbannade och tycker att jag är sjuk i huvudet och inte har någon rätt att stå upp för mig själv så här. Mycket hot och hat har jag fått. Någon gång tacksamhet från en flickvän som tyckte det var bra att få veta.

Kan du rekommendera din hämnd-metod?

– Inte får man uppvigla i Aftonbladet? Men jag önskar att vi kunde utöva självförsvar mer och det är det jag tycker att jag gör. Jag känner mig stark och tar tillbaka makten.

Hur stor del av ditt liv är trakasserierna?

– Det finns underliggande lite hela tiden. Det jag tycker är läskigt är att man vänjer sig. Jag önskar nästan att jag varje gång blev upprörd, kränkt och ville polisanmäla.

Varför vill du skriva i Aftonbladet?

– Jag vill göra skillnad. Vrida och vända på perspektiv. Ge inflytande åt sådana som behöver den mer än jag. Aftonbladet är en väldigt väldigt bra plattform för det.

Vilka nyheter intresserar dig?

– Jag tycker generellt att nyhetsflödet är för smalt. Jag får inte veta vad som pågår i de afrikanska länderna och Sydamerika. Det känns som att det skrivs bara om USA, Ryssland, Syrien, Israel. Och Stockholm!

Var hittar du din information?

– Man måste jobba lite för att bredda sig. Jag följer African News. Jag följer en transsexuell person och en överviktig person som skriver om kläder och smink. Jag läser feminister från Indien och Pakistan. Filosofi är spännande. Barnfilmer är inspirerande: Skönheten och odjuret, Bröderna Lejonhjärta, Rasmus på luffen, Pippi Långstrump.

Du är en Pippi Långstrump?

– Jag skulle vilja vara det, absolut.

ARTIKELN HANDLAR OM