Mejla

Wolfgang Hansson

Putins senaste muskeluppvisning

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

När rysk stats-tv i dagens spända läge visar upp ryska stridsvagnar som lastas av i Belarus måste det betraktas som Putins senaste muskeluppvisning mot väst och Ukraina. Något som ökar rädslan för ett krig.

Rysslands president skulle gärna se att Ukrainas ledare var lika lydiga som Belarus Lukasjenko.

Den plötsliga gemensamma militärövningen mellan Belarus och Ryssland gör att Ukraina nu är omgivet av ryska förband inte bara i söder och öster utan också vid sin norra gräns.

Det är uppenbart att Putin vill sätta ytterligare press både på Ukraina och på väst och visa att han menar allvar med sina krav på Nato. Därför mottogs bilderna på ryska vapen i Belarus med stor oro i väst.

”Måste hitta något nytt att locka med”

Det är oklart hur många ryska soldater som finns i Belarus men sedan många veckor tillbaka finns 100 000 man vid Ukrainas östra och södra gräns.

Ryssland har givetvis rätt att stationera sina trupper var man vill inom sina egna landsgränser eller öva hos vänligt sinnade grannar, men med tanke på hur den ryska retoriken låter är det svårt att inte uppfatta det som ett hot.

Ryska soldater övar i södra Ryssland, nära gränsen mot Ukraina, i mitten av januari.

Om Putin hade velat minska spänningen hade han inte i det här läget skickat ryska stridsvagnar till Belarus och samtidigt gjort det till en maktdemonstration.

Men det är också en signal till hemmaopinionen att Putin inte tänker låta Ryssland bli en internationell strykpojke.

Tidigare var Putins främsta argument för att få ryssarna att rösta på honom att han stod för stabilitet och ökat ekonomiskt välstånd. Med honom kunde ryssarna räkna med en stadigt ökande levnadsstandard. Det kan de inte längre. Därför måste Putin hitta något nytt att locka med.

Kan stärka Putins popularitet

Nu försöker han i stället piska upp de nationalistiska stämningarna och få vanliga ryssar att, precis som han själv, längta tillbaka till Sovjetunionens tid då landet var respekterat och fruktat runtom i världen. Att det skedde till priset av varubrist och brödköer sopar han gärna under mattan.

Annekteringen av Krim 2014 fick hans popularitet att skjuta iväg till aldrig tidigare skådade höjder. Sedan dess är nationell stolthet Putins främsta argument. I Syrien visade han de senaste åren hur Ryssland återigen kan spela en roll på den internationella arenan.

Så länge de militära äventyren är framgångsrika kan de stärka Putins popularitet i hemlandet. Så det är fullt möjligt att hans aggressiva uppvisning de senaste veckorna är riktad i lika hög grad mot hemmaopinionen som mot väst och Ukraina. Om två år är det presidentval i Ryssland och även om Putin alltid kan fabricera en seger föredrar han att ha en majoritet av folket med sig.

Men en invasion av Ukraina skulle innebära en stor risk. Om många ryska soldater kommer hem i liksäckar kan Putins popularitet falla snabbt.

Att knyta de forna Sovjetrepublikerna närmare sig är en av nycklarna till att återuppbygga Rysslands storhet. Putins fick en gratischans under den nyligen uppblossande krisen i Kazakstan när han kunde skicka dit tusentals ryska soldater för att säkra lugnet.

En rysk soldat övar i södra Ryssland. Bilden togs i december 2021.

En bricka mot väst

Med Belarus ledare Aleksandr Lukasjenko har stämningen inte alltid varit den bästa. Men efter att med omfattande våld ha slagit ner den folkliga revolten i hemlandet efter fuskvalet 2020 är Lukasjenko mer beroende av Putins stöd än på länge. Därför låter han den ryske presidenten använda Belarus som en bricka i hotet mot Ukraina och mot väst.

Från att tidigare ha förhållit sig neutral har Lukasjenko nu godkänt annekteringen av Krim. Nästa månad hålls en omröstning om att tillåta ryska trupper och kärnvapen att stationeras i Belarus.

Det är precis så här som Putin drömmer om att de forna sovjetrepublikerna ska fungera i det ryska imperium han är på väg att bygga upp, hans Sovjet 2.0.

De ska vara hans lydiga verktyg och fungera som en buffert mot vad han betraktar som en hotfull västvärld som ständigt intrigerar för att skapa nya demokratiska färgrevolutioner i Rysslands närhet. Som rosornas revolution i Georgien 2003 och den orangea revolutionen i Ukraina 2004 och 2014.

Putin vill inte ha demokrati i Ukraina. Han vill inte ha ett skyltfönster som granne där vanliga ryssar kan se hur välstånd och frihet ökar. Den före detta KGB-agenten vill ha samarbetsvilliga ledare som dansar efter hans pipa och hjälper honom att bygga sitt imperium.

Hur långt han är beredd att gå för att nå detta mål kan vi än så länge bara gissa. Invasionen av Georgien 2008 och annekteringen av Krim bådar inte gott.

De närmaste dagarnas hektiska diplomatiska krismöten med kulmen på fredag då Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov möter sin amerikanske kollega Anthony Blinken i Genève lär ge oss en fingervisning om det lutar åt krig eller en fortsatt bräcklig fred.

Av: 

Wolfgang Hansson

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Hotet från Ryssland

Belarus

Ryssland

Ukraina

Nato