Jag är manligare än de flesta männen

KOLUMNISTER

Har nyligen gjort ett personlighetstest på nätet och tja, jag ångrar mig djupt.

Det var ett så kallat partnertest. Du fyller i ett formulär och svarar på en massa frågor om dig själv. Resultatet "matchas" sedan med andra som också är på jakt efter en partner. Och svisch, svosch och tusen kronor senare så ramlar dina tänkbara kandidater upp på skärmen.

Ordnade i "matchningspoäng". Det vill säga - ju högre poäng desto bättre passar ni ihop.

108 män rasslade upp i min dator.

Och jag klickade och klickade och klickade. Läste, tolkade och jämförde. Jag jämförde instinkt, känsla, förstånd och viljestyrka. Vem var jag mest lik och på vilket sätt? Och var jag inte också ganska intresserad av allt det där klickandet och jämförandet?

Men det var innan jag gjorde upptäckten, innan jag såg mönstret i våra likheter och olikheter.

Plötsligt lade jag märke till att jag var mycket "manligare" än männen. De män som stod högst upp på min lista slog mig med flera hästlängder när det gällde traditionellt "kvinnliga" egenskaper som känslotänkande, harmoniseringsvilja, generositet, storsinthet, anpassning och behov av "närhet".

Själv tornade jag fram som värsta hänsynslösa mannen.

Och överträffade männen med hästlängder när det gällde logiskt tänkande, pragmatism, viljestyrka, målinriktning och aktivitetsbehov. Noll kompromissvilja och nästan noll behov av "närhet". Jag var "inåtvänd", samtidigt som min "självständighetsprofil" nästan såg oanständig ut.

Vad var det här för en kvinna?

Blev rätt sänkt av den där personlighetsanalysen.

Det är klart att jag redan visste att jag inte är någon blyg viol precis. Ingen medhårstyp. Men hur kul är det att bli snuvad på den där självförhärligande och trygga självbilden att vara en "riktig" kvinna?

En god och inkännande, behövande, varm och följsam kvinna.

Falsk eller inte.

Så jag har ägnat långhelgen åt att fundera. Och faktiskt har jag inte rätat upp mig en smula:

1) Det här var ju bara ett test, som jag inte vet någonting om. Varför tro på det?

2) Hur kunde jag vara så inpiskat fördomsfull, att jag inte trodde att män kunde ha en utvecklad förmåga att anpassa sig, släta över och gå på känsla?

3) Men tror inte ni som jag? Att de där killarna har snickrat på sin profil? Att dom gjort sig litet bättre än de är?

Monica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM