Mejla

Johan Hakelius

När människans förakt mot svaghet blir ideologi

KOLUMNISTER

Jag var på fest häromkvällen och fick höra en historia.

Tunnelbanan, Stockholm, en sen kväll. Stökig kille börjar gruffa runt i vagnen. Kanske har han käkat piller, kanske borde han käka piller. Han är hotfull och fysisk och smockan hänger i luften. Övriga passagerare prövar den svenska standardlösningen: Titta åt andra hållet, verka upp­tagen, krampaktigt hålla liv ­ i konversationen.

Det hjälper inte. Killen trappar upp.

Då reser sig historieberättarens kamrat, går fram till killen och kopplar odramatiskt ett grepp om hans armar. Antagligen har den ingripande något slags utbildning på sådant. Han står bakom killen och håller fast hans armar på ryggen. Säger åt honom att nu blir det så att du går av vid nästa station.

Det är inte fråga om övervåld, eller slagsmål. Det är helt enkelt ett försök att lugna ned situationen. Den stökiga killen kan inte göra särskilt mycket annat än att stå still.

I det läget reser sig en annan passagerare, som dessförinnan inte rört en ­fena. ­Det är en rätt stadig biff. Han kliver fram och placerar ett rejält knytnävsslag i magen på den vid det ­laget helt försvarslösa killen. Mannen som håller hans ­armar hinner inte ens reagera. Han har plötsligt gått från att ha avvärjt en misshandel, till att bli delaktig i en.

Harald Ofstads ”Vårt förakt för svaghet” har kommit i nyutgåva. Man behöver ­ inte följa Ofstad hela vägen, men hans tes om att nazismens ideologi ­ inte byggdes ur intet, utan på känslor och värderingar vi alla har inom oss, är svår att misstro. Människan bär på empati, rättvisepatos och kärlek, men också på ilska, makthunger och just förakt för svaghet.

Ibland utnyttjar de sämre sidorna de bättre. Om vi ­intalar oss, med rätta eller ej, att vi blivit förödmjukade och illa behandlade, kan det ligga nära till hands att ta sig rätten att klippa till, så snart den som förödmjukat blottar sin svaghet.

Jag tänker mig att det var något sådant som hände i den där tunnelbane ­ vagnen. Killen som slog tyckte säkert att han hade rätt att göra det, för han representerade dem som suttit där och varit rädda. Men det han gjorde var att förvandla en intervention till en mobb.

Det går att göra ideologi av sådant. Ändå är det ­bara en biffig kille som ser chansen att klippa till.

Av: 

Johan Hakelius

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Johan Hakelius