Mejla

Monica Gunne

Våld mot kvinnor inte prioriterat av makten

Publicerad:

Det är svårt att fatta, men våldet mot kvinnor ökar.

Under de senaste 10 åren har antalet fall stigit med 34 procent.

Ja, så ser det ut.

Förra året samlade i alla fall 27 320 kvinnor ihop sig och gick till polisen för att an­mäla en misshandel. Det är långt i från alla. Det är ­bara en femtedel av alla kvinnor som efter en tuff dag på jobbet har blivit slagna, sparkade, hotade, knivskurna, torterade ­eller inlåsta. De flesta kvinnor gör inte någon anmälan, därför att de inte vågar. De är rädda att få ännu mer stryk och många har glidit in i en magisk värld, där de tror att de kan styra och hantera våldet.

Bara de ligger lågt.

Bara de ligger tillräckligt lågt.

Men sorry, i de här förhållandena är det inte kvinnan som bestämmer hur mycket stryk hon ska få.

Det gör mannen.

Och många kvinnor ­håller också envist fast vid den allt blekare drömmen om att det måste finnas ett ”vi”. Att det måste bli ”­bättre”, att kärleken på något sätt måste repa sig och uppstå igen.

För det måste väl ändå handla om kärlek? Eller hur?

Men det kommer aldrig att hända.

Det här insnärjda handlar inte om kärlek. Det här handlar om något ännu mäktigare. Det här handlar om fantasin och föreställningen om att det måste finnas en kärlek.

Och det är inte samma sak.

I Katarina Weinehalls utredning ”Mäns våld i nära relationer, polisens hantering av en brottslig handling” kan man läsa hur en allt mindre skara utredare sliter med allt fler och komplicerade utredningar om våld mot kvinnor och barn.

Polisens utredare är ofta proffsiga och hoppfulla, men de är också besvikna.

Många kvinnor tar tillbaka sin anmälan och rättsväsendet schabblar. Polisen lägger allt mindre tid på att utreda och allt mer tid på att admini­strera. Batterier kan saknas i videokameran och polisen glömmer att fråga målsägandebiträdet om kvinnans skador.

Samtidigt lägger makt­havarna allt större ­resurser på brott som drabbar ­makten, typ upplopp, ekonomisk brottslighet och ­kaos på ett EU-toppmöte.

Brott mot kvinnor och barn slår inte mot samhällsstrukturen och har därför inte samma prioritet.

Brott mot kvinnor och barn sjunker in i själen.

Det är ett tyst brott.

Ett brott där offren ensamma tar på sig både skammen och skulden.

avMonica Gunne

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM