Vi vill ha allt hon står för – inte SD

KOLUMNISTER

Alla skriver om Loreen och i normala fall hade jag valt ett helt annat ämne – men i dag finns inget skäl att byta spår. Det är bara att ställa in sig i den euforiska hyllningskören och lyfta på hatten för en fantastisk kvinna.

”Euphoria” är en monsterlåt, omöjlig att värja sig emot. Den kommer att bli en världshit långt utanför eurovisionens ­formella geografi. Jag tror att den ­ligger etta i USA inom en månad. Den går inte att stoppa.

Jag tror också att den är viktig för bilden av vårt land i denna tid, det kosmopolitiska Sverige där kungen kan heta Zlatan och drottningen ­Loreen och där ingen tycker att det är fel eller dåligt. Med undantag för en handfull sverigedemokrater som ­hellre sitter hemma på pojkrummen och tuggar fradga än dansar och gläds med oss andra.

Minuter efter finalen var SD:s parti­sekreterare Björn Söder snabbt ute på Twitter och hävdade att det inte var Sverige som vann (underförstått för att Loreens föräldrar kommer från Marocko).

Han yrade om en tråkig kväll för ­licensbetalarna och att vi inte borde arrangera tävlingen nästa år. Och så den förutsägbara avslutningen: ”Heder åt de länder som värnar sina egna språk!”

Söders bitterhet stärker mig i uppfattningen om SD:s svaga ställning. Allt fler har genomskådat deras enögda agenda. Ge dem tillräckligt med rep så hänger de sig själva lagom till nästa val. Underbart att Loreen har sådan kraft.

Vi vill inte ha Björn Söder. Vi vill ha Loreen och allt det hon står för, från musiken till den coola utstrålningen och den personliga övertygelsen. Ju mer jag får veta om hennes syn på livet och världen, desto mer imponerad blir jag.

Till skillnad från de flesta (troligtvis samtliga) medtävlande i både den inhemska och den internationella finalen har hon satt sig in i den politiska situationen i Azerbajdzjan. Hon skippade propagandapromenader och cocktails vid poolen och besökte i stället ett kvinnocenter och ett center för mänskliga rättigheter – och hon backade inte en millimeter när regimen började lipa hos svenska diplomater.

Ändlös respekt för det modet, den ryggraden.

Men så trist att hon var det lysande undantaget, den enda som vågade ta chansen att göra något större av sina dagar i Baku. Låt oss hoppas att hennes kurage kan inspirera fler att bryta den urgamla och idiotiska maximen att man inte ska blanda ihop politik och musik, eller politik och idrott för den delen.

För det ska vi visst göra. Loreen for president!

ARTIKELN HANDLAR OM