Johanne Hildebrandt

Svensk soldat – ett otacksamt yrke

Jag är så glad att jag inte blev militär.

Tänk att i hela sitt liv studera och träna upp kunskaper som aldrig kommer att användas, detta i en organisation som ständigt läggs ned och omorganiseras vilket innebär att du måste förvandla dig själv till en fullfjädrad diplomat så fort du närmar dig majors grad.

Din enda chans att få omsätta dina färdigheter i praktiken är att göra utlandstjänst, något som i teorin uppmuntras men i praktiken ofta innebär att cheferna blir sura för att man åker iväg ett halvår och sviker förbandet här hemma.

Att du lär dig massor har ingen betydelse, inte heller att du sålt ett halvår av ditt liv och varit borta från familj och vänner. Glöm bekräftelse, uppskattning eller förståelse när du kommer hem. Däremot kan du glädjas åt att bli förmånsbeskattad för kost och logi under missionen, även om du bor i stekhett tält och äter burkmat. Eftersom Sverige inte har varit i krig på 200 år finns det inte längre någon riktig förståelse för militärer, varken bland politiker, allmänhet eller hos den egna arbetsgivaren. Ingen minns längre att strid med en motståndare, som inte följer några som helst regler, är smutsigt och brutalt.

Eftersom kärnverksamheten och affärsidén är bortglömd får du utföra dina order och sedan mötas av hycklande, för i Sverige låtsas man inte om att en militär kan hamna i strid, skjuta någon eller dö. Någon som minns det svenska befäl som på, bybornas begäran, åkte till Boka i Afghanistan för att driva bort en gangsterledare? De kriminella öppnade eld vilket besvarades, och gangsterledaren dog med en RPG i handen. Det förvandlades i media till att svensken mördade oskyldiga afghaner.

Eller när den före detta befälhavaren för SSG, som deltagit i flera hårda strider i Kongo, hängdes ut för att han inte protesterat när fransmännen bryskt förhört en kongolesisk man. För att inte tala om alla andra incidenter där de inblandade inte känt igen sig hur saken framställts i media.

Nej, det är mycket bättre att jobba som kolumnist/debattör och själv kunna bestämma hur verkligheten ser ut, utan att behöva vara ute på det jobbiga fältet där saker nyanseras.

Vi som skriver får dessutom alltid rätt eftersom vi uttalar oss sist, och efter en hård dags tyckande och några upprörda rop om ”Sverige ut ur Afghanistan” är favoritkrogen nära.

Så jag är verkligen själaglad att jag inte blev officer.

Men jag hade i alla fall det som krävdes för att sitta hemma och kritisera andra.

ARTIKELN HANDLAR OM