Svenska flottan till attack mot pirater i Medelhavet

Gustav IV Adolf skickar fyra svenska fartyg mot Nordafrika för att bekämpa piraterna.

Muslimska pirater hade sedan 1500-talet, och ännu tidigare, gjort kusterna osäkra i Medelhavet. I början av 1800-talet räknade man med att över 50 000 europeiska sjömän och andra hade fallit i piraternas händer och hölls som slavar i Nordafrika dit också ett antal svenska kvinnor hade förts för att säljas som slavar. Många hundra svenska sjömän hade råkat illa ut. Svenska regeringen hade tvingats betala höga lösensummor och ge dyrbara gåvor för att få loss de svenska medborgarna. Mellan början av 1700-talet till mitten av 1800-talet hade flera hundra miljoner kronor betalats till rövarhövdingarna. Svenska staten hade också öppnat konsulat i flera Nordafrikanska städer i försöken att blidka de muslimska regenterna. Konsulatet i Tripoli, i dagens Libyen, öppnades redan 1741. Ändå fortsatte sjöröveriet.

År 1800 lät paschan i Tripoli såga ner den svenske konsulns flaggstång. Det var en krigsförklaring. Svenske kungen Gustav IV Adolf beslöt att sända en örlogsexpedition. Paschan måste bestraffas.

Den svenska sjöattacken skulle sättas in mot Tripoli, det som är Libyens huvudstad i dag. Först var det meningen att åtta fartyg skulle göras i ordning, men det blev bara fyra: fregatterna Fröja, Camilla och Sprengtporten, samt kutterbriggen Husaren. De utrustades med proviant för sex månader. Levande djur fördes ombord, kor, grisar, gäss, ankor och kalkoner för att ge besättningen färskt kött så länge som möjligt.

Eskadern gav sig iväg i oktober 1801, men råkade i svårigheter redan innan den nådde Nordsjön. Häftiga stormar, regn och snö drev dem tillbaka och då skeppen skulle samlas vid Vinga var ett av fartygen försvunnet, kutterbriggen Husaren.

Hon hade gått under med 110 man i Kattegatt. De övriga fartygen fortsatte sin resa.

Konteramiral Rudolf Cederström var en trettiosjuårig mycket erfaren sjöman, som hade deltagit i det berömda sjöslaget vid Hogland och var med Gustav III i det dramatiska viborska gatloppet. Han var också med på fregatten Sprengtporten, som var det första svenska fartyget som 1784 nådde Sveriges nya koloni S:t Barthelemy i Västindien, där han tjänstgjorde som hamnkapten en tid.

Efter många strapatser och nya olyckor nådde de flesta av fartygen i den cederströmska straffexpeditionen så småningom Malaga på den spanska kusten. Där skulle Cederström inleda förhandlingar med kommendör Richard Dale, som förde befälet över en amerikansk eskader i Medelhavet och som var ute på en liknande expedition. Sverige och USA skulle gå till en gemensam attack mot Tripoli.

Men förhandlingarna drog ut på tiden och de amerikanska fartygen fick order om att sättas in mot Marocko i stället. Dock enades de bägge officerarna om att tillsammans blockera Tripolis hamn under tiden som Cederström inledde förhandlingar med paschan i Tripoli.

Det var synnerligen muskulösa, alltså inte särskilt diplomatiska förhandlingar från någondera sidan. Paschan lät till exempel gripa den svenska konsuln i Tripoli och visade honom en svavelindränkt skjorta, som paschan hotade att trä över konsuln och tända eld på – om de svenska fartygen öppnade eld mot staden.

Det blev, trots allt, en uppgörelse med Tripoli i oktober 1802 med resultatet att 137 svenska sjömän som hållits som slavar blev fria och kunde föras ombord på de svenska fregatterna. Många av dem var mycket unga skeppspojkar, tonåringar och ännu yngre. En av de fria slavarna vägrade dock att åka hem. Det var båtsman Abraham Gillberg från Södra Roslags andra båtmanskompani. Om honom står det att han ”antagit Muhametanska Läran” och att han ”blef Turk den 24 Junij” varför han fick stanna kvar i Tripoli.

Gustav IV Adolf var inte särskilt nöjd med resultatet av expeditionen för Sverige var tvunget att fortsätta att betala en årlig tribut till paschan för att svenska fartyg skulle få fri passage in och ut ur Medel-

havet. Cederström avancerade i alla fall allt högre i graderna. Han blev greve, landshövding på Gotland och statsråd och fick till slut den pampiga titeln generalamiral, men fick sluta sina dagar i onåd hos Karl XIV

Johan, skandalomsusad efter oklara affärer med svenska örlogsfartyg till Spanien.

Sjörövarna i Nordafrika fortsatte obekymrat sin verksamhet. Vid tiden för Napoleonkrigens slut 1815 hade engelsmännen och segermakterna så stora flottenheter i rörelse att det vara möjligt att genomföra rejäla expeditioner mot de muslimska piraterna.

Även nu deltog amerikanska flottan. Sjöröveriet upphörde ändå inte förrän på 1830-talet då Frankrike erövrade Algeriet och sedan även tog kontrollen över Tunisien och Marocko. Sverige slutade betala tribut till piraterna i Marocko så sent som 1845.

avHerman Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM