När det enda som finns är tristessen

KOLUMNISTER

Det började med en alldeles vardaglig syn. Det var en ung tjej, nätt och jämnt förstagångsröstare nästa år. Hon satt på ett räcke i parken, ett sådant i vadhöjd som vill antyda att man ska låta bli att trampa på ­gräset, nu när det äntligen ­rotat sig. Hon höll i en cigarett och hon blängde ­under lugg.

Inget anmärkningsvärt, alltså. Deja vu all over again, som baseballiraren Yogi Berra sade.

Då slog det mig att så där gör man ju aldrig själv ­längre. Inte bara därför att det är skralt med lugg att blänga under. Inte bara därför att rökandet blev för omständligt. Inte nödvändigtvis därför att man är så vansinnigt upptagen med att fixa världsfred, leda mångmiljonföretag eller andra väsentligheter, att fem minuter till att häcka på ett räcke och ilsket beglo sin hopplösa samtid är en praktisk otänkbarhet.

Nej, inget av detta. Ändå gör man det aldrig.

Därtill finns tveklöst ­flera skäl, men det främsta är att det framstår som så inihelvete tråkigt. Vilket naturligtvis leder till nästa brännande fråga: när blev det det? För om det alltid hade ­varit lika inihelvete tråkigt ­hade man väl aldrig någonsin gjort det och följaktligen inte känt igen det så väl, eller hur?

Ni undrar antagligen vart jag vill komma. Det gör jag också.

Men det var något i den där alldeles vardagliga ­synen som väckte en stark känsla hos mig. ­Inte ­längtan. Inte någon ålderskrisig sentimentalitet. Tvärtom. En sämre ­romanförfattare ­skulle antagligen ­beskriva känslan som ”en våg av medlidande, krönt av skummande lättnad”.

Jaja, ”det började med...”

Och vad slutade det med då?

Bra fråga. Jag tror att det slutade med insikten att det alltid har varit lika inihelvete tråkigt att sitta på ett räcke och blänga. Men att det helt enkelt finns en uppvärmning i varje liv då det inihelvete tråkiga ­ofta är det enda man förmår ­hitta på. Man har liksom inget val ­beroende på... ja, inte vet jag: hormoner, bristande ­erfarenhet, halvtaskigt självförtroende, brist på pengar, brist på mål.

Men, se, det går oftast över. Och det är en lättnad.

På något sätt skulle jag gärna ha velat förmedla det till den blängande bruttan ifråga. Men främmande gubbar som på öppen gata lovar tonårstjejer ett bättre liv blir lätt missförstådda.

Det är därför jag skriver det här i stället. Hoppas du läser.

ARTIKELN HANDLAR OM