Statusen jag aldrig borde ha skrivit

KOLUMNISTER

Aftonbladet Oisín Cantwell om sitt Facebook-misstag

Det finns all anledning att vara försiktig med vad man skriver på Facebook.

Jag vet vad jag talar om efter att själv ha lyckats ställa till det.

Det hände sig tidigt en morgon i somras att jag väcktes av några skrålande festprissar utanför fönstret.

Jag surnade till lite och skrev en status på min privata Facebook-sida som jag där och då var ganska nöjd med.

"Står två överförfriskade lantisar och bräker Iron Maiden-högt på gnällbältesdialekt nere på gatan. Om jag hade meskalin så skulle jag dricka det. Och om jag hade ett hagelgevär så skulle jag sedan prickskjuta på dem".

Somnade sedan dessbättre om, lyckligt ovetandes om vad som var på gång.

När jag några timmar senare slog på datorn hittade jag ett mejl från en av branschtidningarna som hade ett helt batteri med upphetsade frågor om statusen.

Ty detta var bara några dagar efter de vidriga terrordåden i Norge. Jag hade inte en tanke på Breivik då jag pillade ihop texten utan ville bara roa mina kompisar, men insåg nu att den i ljuset av Utøya såg synnerligen smaklös ut.
 

Låt mig innan jag fortsätter slå fast några saker som varje normalbegåvad läsare förhoppningsvis redan misstänker:

Jag inser det omdömeslösa och korkade i att som något så när känd journalist skriva på detta vis dagar efter de mardrömslika morden på 77 personer.

Jag har aldrig brukat meskalin (en psykedelisk drog) och kommer aldrig göra det.

Det skulle aldrig falla mig in att skjuta fyllon som väcker mig.

Humor är sannerligen ingen enkel konstform, men jag hoppas att folk begriper att jag skämtade och att min status inte säger ett dugg om min människosyn.

Jag menar, en skribent som tycker att det är okej att skjuta folk till höger och vänster har ingenting på en tidning som Aftonbladet att göra.

Det fattade med all sannolikhet redaktörerna på branschtidningen, men nu var det sommartorka och då gör sig journalister ofta dummare än vad de är för att få till en story.
 

För innan jag visste ordet av så hade mina ord slagits upp stort som rubrik på tidningens hemsida. Och ingressen till artikeln inleddes ödesmättat:

”Den profilerade Aftonbladet-journalisten Oisín Cantwell har stått upp för demokratiska, våldsfria, toleranta värderingar i samband med rapporteringen om terrordåden i Norge. Hans statusuppdatering på Facebook i natt hade en helt annan ton".

Tidningen berättade att skribenten gör "avbön efter sitt smaklösa inlägg", är ambitiös nog att väcka chefredaktör Jan Helin, som är på semester i USA, och avslutar artikeln med att uppmana läsarna att rösta:

Skadar det här förtroendet för Oisín Cantwell som journalist?

Ja, det går ju helt emot det han står för utåt

Nej, man ska inte ta för allvarligt på vad folk skriver på Facebook.

Vet ej.

2067 personer röstade. Märkligt nog lyckades sex procent inte ta ställning. Två av tre läsare röstade på alternativ ett, vilket jag hoppas beror på artikelns indignerade ton och på att den drog till sig en hel del människor som har andra värderingar än jag själv och som inte gillar det jag skriver.

För detta nonsens väckte inte uppståndelse någon annanstans än i undervegetationen på internet.

Den högerextrema sajten "Politiskt inkorrekt" uppmärksammade artikeln och bland de 112 kommentarerna återfanns åtskilliga läsare som hoppade upp och ner av upphetsning och hoppades att jag skulle få sparken.

Och på Flashback skapades snabbt tråden "Vänsterextremist skriver han vill döda svenskar" där ett antal snillen på nio sidor krävde att Säpo skulle granska mina förehavanden och gladdes åt att kommunisterna och kulturmarxisterna äntligen visade sina rätta ansikten.
 

Om detta finns egentligen inte mycket att säga. De här sajterna hackar alltid på sådana som jag, man vänjer sig fort.

Det är inte heller min avsikt att gnälla. Min status var tacksam för fiender att utnyttja.

Hela saken dog ut inom ett par dagar. Mina chefer, som begrep att jag inte bokstavligen menade det jag skrev, tog mig inte i örat. De kanske de borde ha gjort. 

Jag har hur som helst lärt mig några saker den hårda vägen.

På Facebook suddas gränserna mellan mitt privata och mitt offentliga jag ut.

Och i de sociala mediernas tid finns det inte längre något som heter mellan skål och vägg.

ARTIKELN HANDLAR OM