Mejla

Hateff Mousaviyan

Malmö stads ljudidentitet ekar mest av märkliga prioriteringar

Publicerad:
Uppdaterad:

Det kostar att ligga i inbillad framkant.

Malmö stad har som första kommun i landet betalat 485 000 kronor för en egen ljudidentitet. Tanken är att ljudet ska användas i marknadsföringsmaterial och, kanske, spelas på äldreboenden, busshållplatser och i parker runt om i stan.

Ljudidentiteten bygger på inspelningar från olika platser i Malmö – däribland tystnaden på biblioteket och bassängplask på Hylliebadet.

 

Kommunens kommunikatörer säger att man kommer att tjäna in kostnaden för projektet på några års sikt, eftersom man annars behöver lägga onödigt mycket resurser på att hitta och köpa loss passande ljud till sina filmer.

Men det finns även konstnärliga motiv bakom beslutet.

– Betydelsen av ljud i kommunikation har ökat. Till exempelvis film har blivit en mer viktig kommunikationsform. Som alla andra organisationer har vi en visuell identitet för att förenkla kommunikationen med en tydlig logga och färger. Där upplevde vi att vi saknade något liknande för ljud. Uttrycket i våra filmer spretar mycket, säger Lucas Dietrichson, kommunikationsstrateg på Malmö stad.

 

Så här låter det i alla intervjuer med Lucas Dietrichson och hans kollegor.

Man vill strömlinjeforma kommunikationen.

Göra varumärket tydligare. “Ligga i framkant”.

 

Och helt fel ute är de inte, bör sägas. Ny forskning visar att hjärnan behöver 0,25 sekunder för att bearbeta visuella intryck, men bara 0,05 sekunder för att bearbeta ljud. Det här har lett till att allt fler varumärken har börjat ta hörselvägen till sina konsumenter.

Men en halv miljon är en halv miljon, oavsett vad någon pigg konsult råkar skymta i sin spåkula.

Det är mycket pengar för något som inte uppenbart höjer livskvaliteten för stadens invånare.

 

Kritiken har förstås inte låtit vänta på sig. Folk kallar det för “vansinnigt”, “onödigt”, “pinsamt” och “totalt värdelöst”. Ytterst få tycks se värdet av den spenderade summan.

Det vore förstås lockande att stämma in i “slöseri med skattemedel”-kören här. Men ännu hellre skulle jag vilja skrapa på ytan och försöka förstå vad det egentligen är som rör upp så mycket känslor.

Var folk ens så här rasande när Nuon-affären uppdagades? När kostnaderna för Nya Karolinska-fiaskot offentliggjordes? Här snackar vi alltså slöserier av olympiska mått, långt kostsammare än Malmö stads ljudidentitet. Ändå minns jag kommentarsfälten som relativt sansade då.

 

Kan det vara något med själva idén med en ljudidentitet som provocerar? Att den här typen av lite flummigare reklamtilltag inte känns som något vi borde finansiera med skattemedel?

Hur mycket man än diggar samplingar med regional ursprungsbeteckning har jag svårt att tro att 485 000 kronor för att spela in tystnaden på bibliotek någonsin kommer att ses som ett giltigt användande av de gemensamma resurserna.

Det fåtal som har ridit ut till projektets försvar hävdar att “vanligt folk inte förstår sig på marknadsföring”. Det är att tillskriva marknadsföring alldeles för mycket komplexitet. Så jävla märkvärdigt är det inte.

Dessutom är det vanskligt att prata om vad människor förstår eller inte när det gäller deras egna pengar.

 

Vad folk däremot förstår är att konceptet “arbete” inte är vad det brukade vara. 

Inte nog med att man, tydligen, kan få rikligt betalt av kommunen för att sitta och remixa fältinspelningar i flera år: de som jobbar med sådant som verkligen behövs kämpar samtidigt järnet för att inte gå under av stress och dåliga arbetsvillkor. 

Det är här, i klyftan mellan nonsens och nöd, som jag tror att vi kan hitta svaret på varför vi ser en sådan upprördhet kring den nya ljudidentiteten. 

Kommunikatörerna som hjälpte Malmö stad att ta fram sin ljudidentitet sysslar med det som den amerikanske forskaren David Graeber brukar kalla för “bullshit jobs”. Så gör även reklamare, bolagsjurister, telefonförsäljare och en rad andra yrkesgrupper.

Det är inte för att vara taskig som David Graeber buntar ihop alla dessa kontorsnissar och kallar deras jobb för meningslösa. I sin bok “Bullshit Jobs: A Theory” (2018) argumenterar han väldigt solidariskt för att de allra flesta skulle kunna göra något meningsfullare av sin tid här på jorden. Vi måste bara hitta ett nytt system som inte urholkar folks människovärde i samma skenande takt som kapitalismen först.

(Hehe. “Bara”.)

 

Även om David Graeber tar sig friheter i sitt magiska tänkande ringar han samtidigt in en växande trend i samhället. Allt färre anser nämligen att deras arbete är särskilt meningsfullt. En ny undersökning från Jobbhälsoindex (2019) visar att endast sex av tio svenskar upplever att de får ut någon mening av sina kneg. Övriga fyra känner precis tvärtom.

Föreställ er då vad man tänker om meningsfullheten i andras jobb. Typ sådana som har lyxen att spendera timmar i jakt på rätt cykelinbromsningsljud.

 

Det är det som blir så intressant här.

Nyheten om att Malmö stad köper skräddarsytt ljud för 485 000 kronor påminner folk om att resurserna är snedfördelade mellan det som behöver verklig tillsyn och det som är, well, på låtsas.

 

Diskrepansen slår an en grundkänsla. Plötsligt minns man vad som faktiskt betyder något. Inte bara kommunalt, utan rent allmänt.

David Graeber, författaren till “Bullshit Jobs: A Theory”, menar att vi behöver prata mer om de här frågorna för att komma framåt i samhället. Att tillsammans omdefiniera vad som skänker oss mening är enligt honom ett politiskt projekt vi alla kan ställa oss bakom.

 

Kanske kan Malmö stads ljudslinga fungera som ett startskott här?

Det kan bli soundtracket till en ny rörelse. Bara tänk. Folk av alla dess slag, förenade i sitt famlande efter mening och besvikelsen över att deras kampsång tvunget skulle bli så dyr.

Av: Hateff Mousaviyan

Publicerad: