Makthavare köar för selfies med Greta – inte tvärtom

Foto: TT
Greta Thunberg flankerad av Caroline Lucas och Jeremy Corbyn.

”Jag erkänner villigt att jag blev lite starstruck när jag träffade henne i parlamentet i dag”.

Den brittiska liberaldemokraten Layla Moran höll inte igen i sin debattartikel i The Independent i veckan med rubriken ”Greta Thunberg has changed the course of history”. 

Tillsammans med talmannen John Bercow, miljöpartiets ledare Caroline Lucas och före detta Labour-ledaren Ed Miliband tog Moran ett foto med den svenska miljöaktivisten där samtliga ler stort utom Greta själv, som ser sedvanligt lakonisk ut.

När Thunberg mötte partiledarna i parlamentet stod Theresa Mays stol tom och brittiska medier var inte sena att fråga sig varför.

Vi bevittnar alltså ett skede där parlamentsledamöter blir ”bländade” av en svensk 16-åring och där premiärministrar får kritik för att inte träffa henne. 

Greta Thunberg tackade för uppmärksamheten med att i ett tal peka ut den brittiska politikerklassen som klimathycklare och landets koldioxidskuld som gigantisk.

 

Det var en vanlig dag i Greta Thunbergs liv, en sådan där Barack Obama sällat sig till hyllningskören på Twitter. Greta är själv ett barn av sin tid och ett proffs på sociala medier, men instagram-generationens vanliga bieffekter har uppenbarligen gått henne förbi. Här finns ingen narcissism, ingen behagsjuka, inga som helst ambitioner att ta bilder med makthavare.

I februari träffade hon Emmanuel Macron i Paris bakom lyckta dörrar, något som inte hindrade bilder från mötet på Elysée-palatset att sippra ut. På Gretas sociala medier syntes inget. ”Jag är inte här för att ta selfies” brukar hon säga.

 

Det går uppenbarligen inte att smickra Greta Thunberg, hennes orubbliga integritet är hennes superkraft. Världens mäktigaste politiker är just nu mer angelägna om att fastna på bild med en svensk klimataktivist än tvärtom. 

– Vi är så glada att ha dig här, säger makthavarna.

– Varför fortsätter ni då att förstöra min framtid, frågar Greta.

Berättelsen om Greta Thunberg är en sorts askungesaga för det 21:a århundradet. Flickan med flätorna som diagnostiserades med ”selektiv mutism” – självvald stumhet – och som nu gör en hel generations röst hörd.

– Det var som att följa en rockstjärna, berättade en fransk kollega som jobbade i EU-parlamentet när Greta Thunberg var i Bryssel nyligen.

 

Som global politisk symbol har Sverige aldrig haft någon med samma genomslagskraft. De internationella priserna regnar över Greta Thunberg. Och ändå finns det något lätt återhållet i svenska mediers rapportering jämfört med de internationella.

Det är förvånande. Det saknas inte artiklar som hyllat – och inte sällan överdrivit – Zlatan Ibrahimovics, bröderna Skarsgårds, Sven-Göran Erikssons och Robyns framgångar i utlandet. Och ändå: Ingen av dem har haft lika stort genomslag som Greta har just nu.

Ingen av dem kommer att ha haft tillnärmelsevis lika stor samhällspåverkan när vi sammanfattar de första åren på 2000-talet (ur svenskt perspektiv konkurrerar möjligen Zlatan ännu i kraft av sitt klackmål mot i Italien i EM 2004).

Att klimatkampen håller på att bli personfixerad är en vanlig invändning och här kan man förstås hålla med. Men alla historiska skeden har haft sina hjältar. De har hetat Rosa Parks, Angela Davies och Nelson Mandela. Deras ovilja att acceptera sakernas tillstånd har utmynnat i samhällsomvälvningar. Greta Thunbergs resa har bara börjat.


Problemet med klimatkrisen är snarare de namn vi saknar i det kollektiva medvetandet. Vad heter Exxons och BP:s vd:ar? Vad vet vi om de övriga oljebolagen i världen som spenderar två miljarder kronor per år på lobbyism med målet att försena, kontrollera och blockera miljöpolitik?

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM