Mejla

Sanna Lundell

Hennes adhd var egentligen dyslexi

Publicerad:

Jag har skrivit några kolumner i den här tidningen där jag har ifrågasatt den ökade adhd/add-diagnostiseringen av barn och unga i Sverige. Jag har ondgjort mig över att normalitets­begreppet i vårt land blir snävare och snävare och nu sist för en månad sedan skrev jag att det är skrämmande att det på många håll, i synnerhet i Stockholm, numer krävs en diagnos för att få särskilt stöd i skolan. Sällan får jag så kraftigt mothugg som när jag ger mig in i den här debatten. Ilskna föräldrar till så kallade bokstavsbarn tycker att jag borde hålla käften om sånt jag inte vet någonting om.
Innan jag fortsätter vill jag därför klargöra att jag på intet sätt förnekar existensen av adhd/add. Tvärtom, ingen kan blunda för att den oberoende forskning som hittills har gjorts slår fast att de neuropsykiatriska ­diagnoserna gör livet väldigt tungt för många. Självklart ska de tas på allvar. Så var det sagt och vi slipper fastna där. Men jag vill som sagt att diagnoserna ska tas på allvar.

Inte lika slapphänt som när min goda väns dotter härom veckan fick diagnosen add på en endaste förmiddag. En privat klinik skötte utredningen påhejad av skolan som på grund av att flickan uppvisat koncentration-, läs- och skrivsvårigheter ­ville ha en diagnos.

Allra helst add ­eller adhd eftersom dyslektiker nu för tiden inte beviljas extra resurser. Familjen som inte ville utesluta någonting och som har dyslexi i släkten lät bekosta en egen utredning där det konstaterades att flickan var dyslektiker.
Det slutade med att en 12-årig flicka inom loppet av en vecka gick från att vara ”normal” till att vara dyslektiker, ha add och ordineras medicin.

Det mest anmärkningsvärda av allt - tyckte föräldrarna - var att under den tre timmar korta neuropsykiatriska utredningen inte ställdes en enda fråga om flickans hemförhållanden.

Ingen frågade hur det var med ­alkoholen i den här familjen. Med­beroende. Skilsmässa. Nynykterhet. Varannan vecka. Nya plastföräldrar.

Fyra flyttar inom loppet av ett par år. Plastsyskon. Det finns mycket kärlek i den här familjen, det vet jag, men det har också funnits mycket ­kaos. Vilket barn skulle inte ha koncentrationssvårigheter när livet ser ut så här hemma?
Kan inte den här flickans add i stället vara en fullt normal reaktion på en onormal situation? Posttraumatisk stress. Och kom nu inte och säg att föräldrarna säkert har outredd ­adhd/add de också. Att det bara är gener som styr. Bara.

Att ett barn kan växa upp på en soptipp utan föräldrar och ändå på grund av tipptopp-gener klara sig utan att psyket tar stryk. Att helt bortse från miljöns påverkan av ett barns ­psykiska väl­befinnande är inte att ta de här diagnoserna på allvar anser jag.

Himmel

  Att det finns så kloka och kunniga personer som Katarina Wennstam. I debatten som följt efter de sex pojkarna friades i det uppmärksammade gruppvåldtäktsmålet i Tensta har hon haft de klart vettigaste argumenten. Sluta sprida den gängse föreställningen att män som är sexuellt upphetsade s­lutar att fungera intellek­tuellt och empatiskt.

Helvete

  Mäns våld mot kvinnor. Jag har en dröm, och den går ut på att jag aldrig mer behöver läsa en enda löpsedel till om en kvinna som har mördats av sitt ex.

Av: Sanna Lundell

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN